Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. «Lille Karl». — Resa till Berlin. — Literära sysselsättningar. — De sista tiderna. — Slutord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andliga skygghet till närmande, dels var man försynt nog
att icke vilja röra vid de finaste strängarna i en själ, som
var sjuk. Ett skämt, som man någongång kunde tillåta sig
med honom, var kanske icke det lämpligaste; själf beklagar
han sig öfver att man tog honom burleskt, men han
förstod icke den rätta orsaken därtill.
Alt detta, jämte hans döfhet, stälde honom utanför sin
omgifning och gjorde honom fruktansvärdt isolerad. Hvad
som därför mest af alt gaf prägeln åt hans lif i Björneborg,
var hans uppgående i arbetet, åt hvilket han egnade tio, tolf
timmar i dygnet och mera. Under sådana förhållanden
kände han äfven det lilla tvång, som sysslandet med
tidningen pålade honom, såsom ett tryckande band. För detta
redaktionsarbete hade man dock stält till hans förfogande så
mycket biträde, att han bort kunna nästan helt och hållet
frånse från det; — för att skona hans ömtålighet blandade
man sig icke i hans görande och låtande, och det var först
på sista tiden han engång, enligt sin egen skildring, kom i
konflikt med de ledande i staden och i hans blad, då han med
skärpa gett offentlighet åt en skandal, som komprometterade
stadens ordningsväsen. Men det var nu engång för alla
motbjudande för honom att vara löntagare, hvilket begrepp
han gärna identifierade med begreppet «dräng;» hans
frihetskänsla revolterades vid tanken på att han hade andra att tacka
för det dagliga brödet, och han pinades af att icke kunna
skaka ifrån sig de förpliktelser, han ansåg detta medföra.
Grunden till alt det lidande, som han så ofta skylde på
andra, bar Tavaststjerna utan tvifvel hufvudsakligast inom sig
själf. Hans dröm hade varit ett diktarlif, som ändtligen vid
mannaålderns höjdpunkt skulle till belöning för det arbete,
i hvilket han satt alla sina krafter, omströmmas af det
medborgerliga erkännandets, den fosterländska tacksamhetens,
det materiella oberoendets, den personliga lyckans varma
böljor. Han såg sig i stället bunden af små förhållanden,
såg sin egen förr så spänstiga natur böjas och det, hvad
han skattade högst, hälsa, styrka, frihet och skönhet, just
nu, när han skulle behöft det så väl, alt mera förvandla sig
i en onåbar längtan. Hans temperament hade aldrig kunnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
