Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. «Lille Karl». — Resa till Berlin. — Literära sysselsättningar. — De sista tiderna. — Slutord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
foga sig i det gifna; ju äldre han blef, desto svårare kände han
det, hvarje gång illusionernas slöja lyftes ett drag högre och
»ökenensamheten» alt tystare och mörkare gapade där bakom.
Men han kunde icke intala sig att denna lott af lifvet ej
beskärts honom allena, utan de flesta; och med den växande
förnimmelsen af olycka växte bitterheten mot alt, där han
kunde varsna en skymt af yttre orsak till sina svåra själskval.
Ingenstädes finnes hans gränslösa känsla af ensamhet
och rotlöshet starkare koncentrerad än i dessa fyra rader,
skrifna på en smal remsa, hvilken han sorgfälligt rifvit ut ur
ett af «Laureatus»-manuskripten och bevarat:
Gif mig ett språk och gif mig ett land,
gif mig att älska älskade band,
gif mig en krets, till hvilken jag hör,
gif mig ett mål att stupa för!
På ett sällsamt sätt greps Tavaststjema af
underrättelsen om Z. Topelii sista sjukdom, hvars utgång man ju
snart kunde förutse. Det stod klart för honom, att när den
gamle engång gått bort, var det han, som skulle upptaga
hans mantel och ställa sig på den ansvarsfulla platsen som
den förste i Finlands svenskspråkiga literatur. När sedan
den 13 mars budskapet om dödsfallet nådde Björneborg,
satte sig Tavaststjema ned för att skrifva nekrologen. Man
ser huru svårt han haft att göra detta. Tvänne utkast finnas,
hvartdera dock omfattande endast några fa rader -— de sista
som flöto ur hans penna. Innan han hunnit längre, hade han
själf gripits af en trötthet och olust, som bådade sjukdom.
Snart instälde sig frossbrytningar, feber och stygn, och de
rostfärgade upphostningama tydde på lunginflammation.
Tisdagen den 15 förflyttades skalden till stadens sjukhus. Från
början synes han hafva förstått att hans tillstånd var mycket
allvarsamt, och med undergifvenhet motsåg han sitt öde.
Vemodigt talade han dock om sin ungdom och sin längtan
att ännu «åstadkomma någonting stort och vackert». På
torsdagen förvärrades tillståndet, natten mot lördagen blef
det mycket dåligt, och fa klara skof instälde sig mera. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
