Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. «Lille Karl». — Resa till Berlin. — Literära sysselsättningar. — De sista tiderna. — Slutord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett af dem fick han telegrafiskt meddelande om att hans
hustru var på väg till hemmet. Hans anlete strålade upp:
det var den sista stora glädjeskymten i hans lif. Om henne
hade hans fantasier rört sig — om henne och Topelius, om
honom själf och hans arbete. Söndag eftermiddag kl. 5 —
den 20 mars — begynte dödsarbetet, och klockan tio på
kvällen hade Karl August Tavaststjemas ande (att ro. Dödsbudet
nådde omedelbart Helsingfors, där det utbredde bestörtning
och sorg öfveralt. Man hade visserligen vetat att sjukdomen
var svår, men man hade icke förmått göra sig förtrogen med
tanken, att härjaren skulle gripa detta lif, som så rikt på
oinfriade löften ännu stod i sin blomningshöjd, i samma
ögonblick han bragt den finska diktens största lyra att tystna.
Följande dag var Topelii begrafning.
När Tavaststjerna på den sista dagen af samma vecka
fördes till hvila i sin grift, helt nära ungdomsvännen Hjalmar
Neiglicks, följdes hans stoft af en människomassa så stor, att
grafkapellet på långt när icke hade rum för alla. Bitter och
vemodstung var stämningen; kransar af lager och väldiga
fång af blommor bragte, följda af sorgsna ord, de sista
hälsningarna och den sista stora hyllningen. Den svenska
diktningens bästa män och kvinnor hade sändt sitt afsked i
blommor och varma uttalanden af vänskap och saknad.
Det var en akt, hvars enkla, nästan intimt sorgsna
högtidlighet aldrig skall glömmas.
Den finska prässen var enhällig i att beteckna förlusten
som oersättlig. I hela norden karaktäriserades den
bortgångne säsom en sällsynt och originell talang. Man kastade
en blick tillbaka på hela hans lifsgäming, och det var som om
man nu först funnit huru mycket den i själfva värket rymde.
Tvänne år efter Tavaststjemas död reste vänner till
honom och hans diktning en vacker vård på hans graf.
Tolstoj talar engång om det oriktiga i att indela
människorna efter en viss egenskap och säger: «Människorna äro
som floder: vattnet är sig öfveralt likt, öfveralt detsamma,
men hvarje flod är än smal, än hastig, än bred, än lugn, än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
