- Project Runeberg -  Karl August Tavaststjerna. En lefnadsteckning /
318

(1900) [MARC] Author: Werner Söderhjelm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

under lifvets lopp mest förändrades, var lynnet och dess
yttre manifestationer; öfvergångama blefvo alt häftigare och
bjärtare, oberäkneligheten blef alt större. Men i grunden
var och förblef hans «själf» detsamma: det starka, ja häftiga
lifsbegäret var likt en eld i hans innersta, som ständigt
sträf-vade att fri flamma mot himlen och trots alla kväfvande
hinder, hvilka förhållandena lade på den, ihärdigt och envist
fortfor att spraka.

Det är mycket svårt att taga sig domsrätt i en sådan
kamp mellan individen och omgifningen, ty hans hållning i
den beror ju fullständigt af hans subjektiva intryck. Jag har
under framställningens lopp mer än en gång varit i tillfälle

du bar det evigas lilla frö,
du skulle aldrig i tiden dö,
hur än din grafringning ekar.

Men just när fröet i hjärtblad gick,
gaf oss vår moder sin sista blick
och gick till sällare näjder;
och jag stod ensam en kulen dag
med dig, mitt groende bättre jag,

i lifvets böljande fäjder.

En far kan rätta och aga strängt,
men aldrig har han till djupet trängt,
till själens vekaste trådar,
och aldrig vecklar en fader opp
hvad modern lämnat ännu i knopp
for att få se hvad det bådar.

Och jag stod ensam med dig en dag,
mitt unga själslif, mitt bättre jag,
och såg mot lifvet i drömmar.

Ju mer jag frodades, blef du blek,
du visste aldrig af moderssmek
’ • och alt, som älskar och ömmar.

Det fins så mången, som aldrig vet
af band, som döden i förtid slet,
som aldrig häller dem saknar,
men några fins, som behöfva hem,
behöfva kärlek och just hos dem
är det, som saknaden vaknar.

Och åren komma, och åren gå
och hjärtlöst kalla i minnet stå
ungdomens varmaste dagar.

Man lefvat lifvet som i en bur;
är man en trotsig och stolt natur,
så ler man förr, än man klagar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 14:05:46 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/wskat/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free