Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och de tunga guldmynt,, som hon knippvis fästade
i sina lockar, och Tora lade också märke till, att
hon hade hans blickar på sig. Men den första
tjusningen slutade snart, när Arnliot började samtala
med henne, ty hon hade ett nyckfullt och spotskt
sätt, som hon förgäfves sökte behärska. Efter några
danskvällar fans hon icke mera för honom, ty han
hade då funnit den han sökte i den milda, blida
Helga Asmundsdotter i Ede.
Helga var som en elfva i hela sitt
uppträdande: ljuslett, liten, smärt, med hår af
guld-sprängdt lin, blå ögon och en mun, som ofta log.
Hennes händer voro små som ett barns, hennes’
fötter tycktes knappast röra golfvet, när hon
dansade, hennes skratt var pärlande friskt.
Men Arnliot, den starke jätten, var blyg för detta
barn. Han kunde tala öppet med alla, utom med
henne; han kunde skämta med alla, utom med henne.
Men i dansen funno de hvarandra. Då de i
vivi-vaki hand i hand dansade fram öfver skrattande
rader, som knäböjande och med nedhukade
huf-vuden angåfvo takten till musiken medels
handklappningar, förde han henne käckt och manligt,
när de i falldafykir förenades för att rycka
hucklet från den tärna, som spelade ungmors
roll, var han smidig som en katt i sina språng
och tryckte hennes hand med sjudande värma, när
han famnade henne i horgadansens svindlande
ringar och lyfte henne himmelshögt, så att hon
andlös lät sitt ljusa hufvud glida ned mot hans
skuldra, sade han henne i blickar och omfamning,
att han älskade henne. Men längre kom han ej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
