Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liot, som fick ett blodigt märke på kinden och
hela kjorteln öfversköljd med mjöd.
En sådan skymf var nästan makalös. Alla
rusade upp. Arnliot ryckte till sig sitt svärd, som
hängde på väggen bakom honom, och sprang fram
till Egil, i det han ropade:
— Jag nianar dig till envig, niding. Följ genast
med härut! Och eder tager jag till vittne,
fortsatte han, vänd till de andra gästerna, att jag
blif-vit skymfad som sällan någon!
Alla insågo, att någon förlikning icke var
möjlig. De strömmäde ut på gården, där
ofördröj-ligen envigskrets ristades. Trälar med tjärfacklor
stäldes däromkring.
Om någon af de äldre funnits kvar, skulle
möjligen enviget tills vidare uppskjutits och båda
parterna fått förklara sig, men nu var endast en
rusig, larmande hop ungdom tillstädes.
Arnliot trädde först inom kretsen; midt emot
honom tog Egil plats. De öfriga stälde sig
omkring dem.
— Nu synes det mig, sade Arnliot, att vi
kämpa, tills någon stannar på platsen.
— Som du vill, medgaf Egil.
De drabbade, genast samman med ett raseri,,
som sökte sin like. Men Arnliot var i följd af
skymfen ännu mera upphetsad än Egil samt
fäk-tade därför utan att gifva sig tid att använda de
konstgrepp han lärt sig. Under Egils raseri åter
låg hans kynnes kalla, beräknande lömskhet, och
han parerade och högg med en säkerhet, som väckte
beundran. Redan hade de korsat sina klingor åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
