- Project Runeberg -  Arnliot Gällina. Historisk roman /
69

(1896) [MARC] Author: Victor Hugo Wickström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

länge i Aldegiuborg, ty först vid äggtiden kunde
Dnjeprs forsar passeras.

Han behöfde ej sakna sällskap på färden, ty
vid denna tid på året drogo ofta skaror af krigare
och handelsmän nedför Dnjepr till Svarta hafvet.
Under resan såg han mycket, som i höggrad påminde
om det gamla hemlandet. Byggnadssättet, språket,
klädedräkten och sederna buro spår af uplänskt
ursprung. Men detta gälde endast den härskande
stammen, som, ljuslockig, högrest och stolt, var
af nordiskt ursprung, medan det underkufvadé
folket var svarthårigt, småväxt och ödmjukt.

Det icke minst betydande minnet af sina
stam-förvanters östervägsfärder fann han i namnen på
Dnjeprs sju forsar, hvilka vöro: sömnlös, brusande,
skallande, omättlig, böljande, skrattande och
ned-glidande. Dessa namn angåfvo flodens större eller
mindre våldsamhet. Vid sidan af den förstes
»sömnlösa» vågor måste de resande draga sina båtar
öfver vägar, som redan gropats ut af tusentals
fartyg, genom den »brusandes» svall kunde de
styra dem, men när den »skallande» höjde sin
stämma och den »omättlige» aldrig fick nog
vatten för sina mörka djup, måste de åter draga dem
förbi, tills de slutligen på den »böljande»,
»skrattande» och sakta »nedglidande» floden kommo till
Sambåtaås, såsom Koenugård också kallades.

När de lyckligt gungat ned utför den sista
forsen, stego de enligt uråldrig sed i land på en
ö midt i floden, där en gammal, helig ek
utbredde sin väldiga krona, hvars grenar voro
nedtyngda af fågel- och hästhufvuden. Där offrade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:27:54 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/wvharnljot/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free