Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gästerna, fylde deras hom och kredensade deras
bägare; åt alla hade hon ett varmt leende och en
vacker blick. Okonstlad som ett naturens
blomster, hade hon en skön, knappt vaknad
människosjäls hela tjusningsmakt.
I denna krets trifdes Arnliot bäst, och han
märkte till sin glädje, att hans vänner däri funno
lika stort behag som han. Men med hvarje gång
de med samma gedigna vänlighet mottogos i
As-gers hus, kunde Arnliot ej underlåta att se, huru
Ingefast och Ypper alltmer sysselsatte sig med
Åslög, under det att Spjute bemötte henne på
ett skämtsamt, lekfullt sätt, som vore hon endast
ett barn och ej en mogen mö.
Aslög själf kunde ej länge vara blind för den
hyllning, som de båda fosterbröderna skänkte henne,
och kanhända var det just denna, som väckte
hennes kvinlighet till medvetet lif. Båda voro ju
så manligt sköna och lugnt stridskraftiga, så
höf-viskt uppmärksamma och orubbligt trofasta, att en
af naturen så ädel kvinna som Åslög måste känna
sig dragen till dem båda. Men likasom om hon
i sin vaknande kvinlighet förstod, att hon ej borde
gynna den ene framför den andre för att ej väcka
fiendskap dem emellan, mätte hon sina ögonkast
och räknade sina leenden gent emot dem.
Så gick en tid. Sommaren med dess
kväf-vande hetta var förliden; hösten spred med sina
friska, trakiska vindar svalka i en natur, som dock
ännu prunkade i hela sin fägring.
Ingefast och Ypper voro lika goda vänner
som förut, men de talade ej så ofta sinsemellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
