Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ypper hade blifvit lika blek som Ingefast.
Hans blick fick ett irrande uttryck.
Han drog sitt svärd och stälde sig framför sin vän.
De drabbade samman. Ypper endast parerade
de vilda hugg och stick, som Ingefast riktade emot
honom. Under tiden undergingo den förres drag
en sällsam förändring. Mddan Ingefasts blefvo allt
blekare och hårdare och hans ögon lyste som
dolk-klingor, bredde sig en mild, rörande skönhet öfver
Yppers ansikte. Hans ögon fästades med ett
outsägligt uttryck af kärlek på vännen, hans panna
sken, som om den kringbadats af morgonrodnaden,
och hans mun log ett vemodigt, men varmt löje,
då han, vid ett af Ingefasts allt vildare utfall, lät
sitt svärd sjunka, bredde ut sitt bröst för att
mottaga den dödande stöten, vacklade fram i
vännens armar, som öppnades för honom, och sade
med slocknande stämma:
— Ljuft är att dö för din klinga, broder!
Ingefast såg på den döende vännen, lät sin
hand smekande glida öfver hans bruna, tjocka
loc-*kar, såg honom i de bristande ögonen med en
blick, som bad om förlåtelse, och bar honom på
kraftiga armar till én närstående bänk. Därpå
sjönk han ned vid likets sida och gömde sitt
ansikte i sina händer.
Ingen af de närvarande skyndade fram till
honom. De insågo, att de stodo framför en sorg,
som aldrig skulle tröstas i detta lif.
När Arnliot en stund därefter gick ut i
försalen, kom Ingefast fram till honom, förde honom
afsides och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
