Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han’ beslöt att behålla skänkerna såsom ett
minne af Zoés tro på väringarna.
Emellertid bidrog detta äfventyr att öka hans
hemlängtan. Nästan hvaije dag öfverraskade han
sig själf med att i tankarna befinna sig på Gälld,
sittande vid Helgas sida, eller lyssnande till sin
mors och Gudruns kloka ord, eller samtalande med
Heming och Tord om jakt och fiske, eller
frågande An Skytte till råds i tvifvelaktiga fall.
Äf-ven kände han sig gripen af en allt starkare lust
att återse de vida skogarna, de stora, tysta sjöarna,
de brusande älfvarna, de gråbruna fjällen, denna
natur, som blifvit honom dess kärare, ju längre
han varit skild därifrån. Men hans utlagetid var
ännu ej till ända, och han kunde icke resa från
Miklegård förrän påföljande vår, enär vintern lade
hinder i vägen därför. Han var således nödsakad
kvårstanna till dess.
En dag erhöll han en erinran om den strid,
som drifvit honom själf i landsflykt, genom en
uplänning, som nyss ankommit till väringarna
och blifvit deras kamrat. Han sade sig heta Jarl
Tormodrsson och vara från Västergötland, men var
i öfrigt tystlåten rörande sina lefnadsförhållanden.
Hvaije år vid jultiden höllo väringarna
vapenting och samlades de då alla i excubita för att
mönstra sina vapen, och, om så påfordrades,
erhålla nya. Havald Ingarsson stod just framför
Ragnvald och visade sitt svärd, som var ett
duktigt arbete, men hade £tt tämligen djupt hugg i
eggen. Ragnvald sporde då när detta
åstadkommits, hvartill Havald leende svarade, att han en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
