Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Du söker dina hästar, ropade Faste Lifsson.
Så tag då detta att tjudra dem vid!
1 samma ögonblick slungade han sitt spjut
mot Arnliot, men denne uppfångade det och vrok
det tillbaka mot Faste, så att det genomborrade
hans sköld och mage.
— Du åter skall aldrig mer hämta några
hästar, svarade Arnliot.
Faste föll död ned.
Nu rusade som en stormvind de fyra öfriga
med höjda svärd emot honom. Men han vek af
åt sidan om dem, uppfångade deras hugg med
Hel och skölden samt högg benet af Tolf Skunke,
som sjönk ned i sitt blod.
— Nu börjar striden blifva mera jämn, ropade
Arnliot. Tre mot en är ju nästan manlig strid.
Med ursinnigt mod flögo de öfriga tre på
honom. Svärdshugg haglade öfv^r hans sköld,
men han lät Fastbite leka, såsom An Skytte lärt
honom. Han gaf Karl Vimundsson ett hugg i
halsen, så att denne aldrig mera reste sig, och
sårade Sten Kjallaksson i bröstet.
— Du tänker visst få din näsa lagad nu, Röd,
men det torde hända dig, att du förlorar till och
med roten, hånade han, fattade därpå sin
stridsyxa och dref den genom Röds skalle, så att
hjärnan sprutade ut öfver vägen.
Nu stod endast Sten Kjallaksson kvar, men han
var svårt sårad. Blodet välde fram öfver hans bröst.
— Vill du ha grid, frågade Arnliot.
— Att taga grid, när man själf femte anfaller
en! Föga ära skulle jag hafva däraf, svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
