Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
/ —
vi på Gällö ej sjunkit så djupt, att vi sälla oss
tillsammans med stigmän och illdådare.
— Du talar i hög ton, tog nu Tore Gök till
orda, men jag fattar ej med hvilken rätt. Fredlös
som fredlös, tänker jag för min del.
— Skilnaden tprde dock ej vara så liten,
tillbakavisade Arnliot, ehuru jag ej nu är hugad att
dryfta den saken. Vare nog sagdt, att jag ej
be-höfver edra tjänster.
Han vände dem ryggen, och de aflägsnade sig.
Samma dags eftermiddag blef Ragna mycket
förvånad öfver att se Åsa och Ama smyga in i
eldhuset, medan hon sysslade med kvällsvarden.
De kommo tydligen med höljda hufvuden, ty de
sågo sig skyggt omkring och mpttogo hvarken
erbjuden plats eller mat.
— Du har alltid visat dig vänlig mot oss,
Ragna, och tjänst aflar återtjänst, heter det, sade
Åsa. Vi ha kommit hit för att säga dig, att det
i kväll är ovanligt mycket folk ute på vägarna.
Bäst vore, om I här i natt kunden sofva blott
med ett öga.
— Tack för din varning, svarade Ragna.
Olönad skall du ej gå ifrån mig. Hvem vet, huru
mycket som kan räddas undan af Gällösläktens
rikedom? Tag detta till minne af mig!
Hon räckte Asa ett silfverspänne, som hon bar
på bröstet, och denna lät det glida ned i sin vida
kjortelficka samt tackade för den frikostiga skänken.
— Viljen I ej stanna här öfver natten?
frågade Ragna. Det är nedmörkt därute och
vägarna smutsiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
