Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var * ingen annan än Torar lagman, hvilken
fruktade att förlora den sak han inledt mot honom
om våra utjordar och dessutom länge stått honom
efter lifvet för att kunna blifva hans efterträdare.
Du har din far att hämnas, Arnliot!
Arnliot ropade:
— Till sist, moder, sade du mig dock den
sanning, som jag länge anat!
— Ja väl, men ej för sent, svarade Ragna.
När du omgjordades med Fastbite, fruktade jag
för att lägga för tung börda på dina unga
skuldror, när du dräpte Egil, hade du nog däraf, och
när Röd föll, hade du låtit Torar betala dubbel
mansbot. Men då de nu i följd af hans hårda
dom dödat din broder och bränna mig inne, så
gifver jag dig härmed ett vigarf, som du ej må
svika.
— Så skall jag då söka rädda mitt lif.
Farväl, moder!
Arnliot skyndade in i frustugan, där redan
brinnande bjälkar störtat ned till golfvet, drog pä
sig sina stridshandskar, stödde en bänk mot
väggen och svingade sig upp på den. Lågorna
kring-hvärfde honom och antände hans kjortel samt brände
hans hår. Röken, som bolmade omkring honom,
dolde honom för fiendernas blickar, men var på
samma gång nära att kväfva honom. Han lyckades
osedd glida ned utefter väggen, hakade sig sedan
fast vid klippans remnor och nådde slutligen
marken. Med förkolnadt hår, svedda ögonbryn och
brinnande kläder skyndade han till stranden och
kastade sig i vattnet, där elden släcktes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
