Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hitupp. I går var du ännu så svag, att jag ej
ville störa din hvila, men i dag åter är du så kry,
att du synes mig utan fara kunna redogöra för
ditt iif.
— Kan du, som är så stor, vara road af att
höra hvad en så liten som jag upplefvat, frågade
Dag förundrad.
— Ja, naturligtvis. Berätta bara! —
— Utförligt? —
— Så kort eller så utförligt du vill.
Innan Dag började berätta, såg han på ett
sammetshyende, som låg på närmaste bänk, och
frågade ödmjukt:
— Får jag sitta på detta vackra hy ende,
medan jag berättar?
Nu skrattade Arnliot högt.
— Sätt dig hvar du vill!
— Jag ville sitta just här för att få se på dig,
medan jag berättar.
Solen sken in genom taköppningen och
belyste skarpt Arnliots af sömnlöshet tärda, men nu af
en stilla frid strålande drag. Dag satt snedt emot
honom, så att solen sken endast på ena sidan af
hans ansikte. För Arnliot tecknade sig en ädel
profil med stora ögon, skuggade af långa fransar,
som gåfvo dem ett drömmande uttryck.
— Nu börjar jag, förkunnade Dag.
— Jag lyssnar, sade Arnliot.
— Jag heter Dag, som du för öfrigt redan
i går fick veta, och är från Västergötland. Där
stod i min barndom — det vill säga, rättade han
sig sjålf, då han såg Arnliot le — för några år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
