Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
run — och du för min broder Heming — och du
för min svåger Torir!
Det var ej en strid, utan ett slaktande. Dag
såg darrande på, huru den ene efter den andre af
Arnliots fiender sjönk döende till marken. Hans
hjälp var ej behöflig här.
Till sist stod endast Inge Halfvarsson kvar.
Arnliot och han skiftade några hugg. Den
förre lekte tydligen med sitt offer.
— Helga blir nog sorgsen, när hon får höra
din död, hånade Arnliot.
Inge svarade intet, men gaf Arnliot ett hugg,
så att det rungade i skölden.
— Huru mycket, gaf du östen Gärdske för
att han skulle sprida JUt, att jag var död, frågade
Arnliot nu, på samma gång han klöf Inges sköld.
Ännu intet svar. Inges hugg blefvo mattare.
— Ditt namn kommer nog alltid att med
heder nämnas, när det omtalas, att du var Arnliot
Gällinas vän och Helga Asmundsdotters husbonde.
Få män hafva dött med slik ära som du,
hån-skrattade Arnliot och bräckte med ett väldigt hugg
hans svärd.
Inge stod nu vapenlös.
Hans hjälm hade fallit af honom. Med bleka
drag, som det skarpa månskenet gaf ett
spök-likt utseende, och stirrande ögon, som uttryckte
namnlös fasa, såg han på Arnliot.
Men han sade ingenting. Det såg ut, som om
han velat tala; läpparne öppnade sig, men intet
ord kom öfver dem.
— Så märker jag vänsvikar, slutade Arnliot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
