Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och dref sin yxa i pannan på honom, så att han
föll ned som en slaktad oxe.
Därpå gick han in i stugan, men aftog ej sin
af blod öfverhöljda rustning, ej heller lade han sig.
Han satt och stirrade ut i rummets tomma
mörker samt rörde sig icke det minsta.
Detta var första gången Dag ej vågade
tilltala honom. Icke heller han gick till hvila, men
innan han visste någonting af, hade han, uttröttad
af de senaste dygnens spaningar och vakor, sjunkit
ned på golfvet och somnat.
* När han vaknade, sken den dunkla vintersolen
in i rummet. En stockeld brann på ärilen.
Am-liot stod där bredvid i skarlakanskläder och blid
i ansiktet.
— Stig upp, Dag, sade han med sin vanliga
stämma, likasom om intet händt, och ränn till
Faste och Tore samt bed dem komma hit genast!
Om de ej äro i sin koja, så kola en staf i ena
ändan och lägg den vid härden, så veta de, att jag
beliöfver deras hjälp.
Dag uträttade ärendet och kom snart tillbaka
med de eftersände.
De stannade utanför huset, häpne öfver den
syn de där skådade. Arnliot, som hört deras
ankomst, steg ut, hälsade dem utan att kasta ens
en blick på de fallne och sade:
— Alla vapen, smycken och kläder, som dessa
män bära, tillhöra eder, i fall I gräfven ned dem
hvar som helst, endast det är minst två bågskott
från min boning. Viljen I göra detta?
De jakade härtill. Arnliot gick åter in till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
