Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ramlat baklänges, näi; han såg sin forne herre
inträda.
— Du är förvånad öfver att jag lefver, ser
jag, hånade Arnliot.
— Nej, stammade Erje. Jag önskar dig ett
långt lif, herre, och har ingen anledning tro dig
skola så snart^ gå hädan. Men jag har varit svag
de senaste dagarna och fruktar, att jag blifver
svårt sjuk.
— Då har du nog ondt här, röt Arnliot, grep
honom i högra axeln och följde armen, tills han
fick tag i någonting hårdt.
Erles knän skakade.
— Hvad är detta, frågade Arnliot.
— Armen har svullnat, så att jag måst vrida
ett stycke lärft med balsam däromkring.
— Konstiga omslag du brukar! Låt mig se!
Erle stod där darrande. Arnliot slet upp
den grofva vadmalsärmen och såg en bred
silfver-ring.
— Var det för den du svek mig, frågade han.
Då segnade Erle ned på sina knän.
— Döda mig icke, herre, döda mig icke,
bad han.
— Tror du, att jag skulle döda dig, du, som
så väl förtjänar att lefva? Är du icke usel nog
för att ännu en lång tid dväljas bland människorna?
Ja, du skall få lefva! Det vore skada att beröfva
världen en sådan man som du. Du är just skapad
för den, ty du är lågsinnad, lömsk och bedräglig,
och hvad vore väl världen utan sådana människor?
Det är endast de ädla och goda, som gå under,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
