Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då segnade Tora ned på sina knän och
sträckte sina händer emot honom. Det ryckte i
hennes ansikte, och hon log så skärande hemskt.
— Större kval än jag känt i långa nätter
kunna hvarken gudar eller nornor gifva mig.
Hennes annars så stolta stämma hade sjunkit
ned till en hviskning, så bedårande vek, så ljuft
klagande, så tröstlöst gråtande.
— Förstår du då ej, Arnliot, att du är den
ende jag. älskat och ännu älskar, kved hon.
Hennes kinder voro hvita som lärft, och
hennes ögon lyste som brustna stjärnor, när hon såg
upp emot honom. —
Längre och längre västerut drogo smeden och
hans lärling.
Dags lifliga själ lade märke till allt. De
odalmän, som han såg hafva kvarlämnat på sina
ängar fläckar af oslaget gräs åt Odins hästar,
välsignade han; men dem åter, som icke gjort detta,
önskade han allt ondt. Han lyssnade förtjust till
taltrastens sång. drack ur hvarje helig källa,
visade Arnliot alfdansen, som morgon och kväll
drog fram öfver mossarna, bugade sig för solen
och somnade hvarje afton med ett lyckligt leende
på sina läppar.
— Är icke min fader Frö mäktig, frågade han
gång efter annan. Se, huru han klädt hela
världen med sin rikedom!
Deras ankomst till Näsgata fördröjdes af
Arnliot med afsikt, ty sedan han af vägfarande
• gjort sig underrättad om tiden för Torars blot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
