Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läste dråpor och sjöng visor, så att alla beundrade
hans kunnighet och kvickhet.
Medan han som bäst med skroflig röst sjöng
en lustig visa, så att alla nästan kiknade af skratt,
trädde Tor ar in i smedjan.
Han var nu gammal och hvithårig, men hade
samma stickande blickar och samma hånfullt krökta
läppar som förut.
Arnliot låtsades ej se honom, utan fortsatte
att sjunga, och ehuru vördnaden för husbonden
var stor, kunde åhörarna ej upphöra att skratta åt
den glade smeden.
När denne slutat sin sång, sade Torar:
— Du synes mig vara en lustig fyr, som
passar bra att roa gäster. I fall du stannar här öfver
morgondagen, så var då välkommen till mitt
gille!
Arnliot kröp ihop i det hörn, där han satt, för
att se så obetydlig ut som möjligt och svarade
med förstäld stämma:
— Tack för din vänlighet, men icke anstår
det väl mig att sitta i edert lag.
— Du* låtsar dig ej veta, att smeder äro de
enda handtverkare, som efter döden hafva tillträde
till Valhall. Väl månde du känna till, att furstar
och tignarmän öfva din konst, och att smeder
äro högre ansedda än många andra, som sitta i
gille vid ölbänk. Och du är ju icke allenast en
Valunds lärling, utan dessutom sångsmed.
Arnliot tackade nu höfviskt och sade, att han
skulle komma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
