Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Sveriges finnmarker, af J. F. N. Arosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kapellförsamling, hvars invånare äro af finsk härkomst, ehuru de nu tala
svenska. Hülphers berättar, att hos dessa finnar såg man fordom
två underligt vuxna furor, vid hvilkas grenar flere hundra
björnskallar voro som jagtbyte uppspikade. Till dal-socknen Orsa hörde
likaledes fordom en finnmark, som nu under namnet Los är
därifrån afskild. Äfven i nordligaste delen af Mora socken har det
funnits finnar, som länge bibehöllo sitt modersmål och som hade 15
mils väg till sin kyrka. Hos dessa Mora-finnar fann Gottlund en
välmåga, som annars ej var vanlig i orten. Då man i den öfriga
delen af socknen spisade bröd, bakadt af tallbark eller halm, åt man
här råg- och hvete-bröd. Här sågos stora tapetserade rum, salar med
speglar och lampetter, hvälfda stenkällare. Hvilket allt gifver denne
författare anledning, att, som en äkta finne, framhålla svedjandets
lyckosamma följder. Det förbyter de glesa tallskogarna till sköna
löfskogar; ja (enligt honom) förvandlar det den torra saftlösa
mojorden till en mustigare jordmån.
Äfven nejden kring Svartnäs i nordligaste delen af Svärdsjö är
af gammalt finsk. Ja ännu i Husby, vid gränsen af Gestrikland,
fann man i förra århundradet qvarlefvor af finnar. Det tyckes ock,
att de sträcka sig inåt Helsingland; huru långt kan jag tyvärr ej
säga, men sannolikt genom Alfta och Bollnäs socknar. I
Gestrikland fann man dem äfven fordom. De bodde där i nordvestra
hörnet af Ofvansjö, i vestra och norra delarna af Ockelbo, ja till och
med i Hille. Man tror, att dessa finnar icke, såsom de i Dalarnè,
härstamma från Tavastland, utan från Nyland. Ännu för 50 år sedan
voro i Ockelbo ej alla spår af finnar utplånade, hvaraf jag där
upplefde ett löjligt exempel, som möjligen torde få i förbigående här
berättas.
Till en värdig, där i orten bofast, embetsman (som jag må hända
ej bör närmare beteckna) kom en finnkäring, som litet grand
befattade sig med trolldom, enligt hvad man från urminnes tider tillvitat
hennes nation. Gumman hade sannolikt där i huset rönt någon
hjelpsamhet. För att visa sin erkänsla förärade hon husfadern en hund
eller snarare ett besynnerligt djur, som såg ut att kunna vara bastard
af hund och räf, och åt hvilket hon ohemult gifvit menniskonamnet
Daniel. För att hunden skulle blifva sin nya husbonde trogen,
förfor hon på följande sätt. Hon utbad sig en af mannens skor, lade
däri ett stycke kött och undervisade honom, huru han borde räcka
det åt djuret med följande besvärjelse: »Daniel! Hädanefter skall
du följa mig, som fan följer den, som illa gör». Mannen upplät sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
