Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Ångaren Oscar Dicksons färd till Jenisej 1880, af W. Fraser - 3. Resan öfver den sibirska tundran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördröjdes vi af yrväder, i synnerhet i början, hvilket tvang oss att
rasta hela dagar eller åtminstone använda mycken tid på att
undanskotta snön från tälten vid uppbrotten. Samojederna rasta äfven, så
snart någon blir sjuk. Det var ovanligt att få resa tre dagar utan
afbrott. Vi använde i sjelfva verket fyratio resdagar och tjuguen
rastedagar för att hinna till Nadym, vid Ob-vikens sydöstra ändar
en våglängd af ungefär 600 verst eller 60 svenska mil.
Vårt sällskap bestod, utom af oss, af tre tält, ett tjugutal män,,
qvinnor och barn samt 3- à 400 renar. Uppbrottet, som skedde vid
dagningen, upptog tre à fyra timmar, så att vi ej kommo oss i gång
förr än vid middagstid. Snön bortskottades från tälten och dessa
nedtogos. En tamare ren spändes för hvar släde och slädarne ställdes
i en vid halfcirkel. Så jagades med hundarnes tillhjelp och en slags
lazo, som med mycken skicklighet slingrades kring hornen, de
kringspridda renarne i flock in uti halfcirkeln, där de lämpligaste
utgallrades för att spännas för slädarne. De renar, som visade sig
motspänstiga, tuktades genom att en snara bands om bakfötterna och
genom mycket stryk. Då det var mycket kallt, inbäddade sig
samojederna formligen i släden, liksom de alltid gjorde med oss ovana européer.
Tåget begynte omsider och framskred steg för steg utan
uppehåll under de få timmar, som solen var uppe, i början sex timmar,
men för hvarje dag kortare. Främst åkte vägvisaren, hvilken
plägade ombytas efter en längre vägsträcka, troligen för bättre
bekantskaps skull med trakten. Han hade tre renar för sin släde,
åkte något fortare och stannade som oftast för att invänta de andra.
Alla de öfriga slädarne hade två renar förspända i rad, och ett
tiotal slädar voro hopbundna, så att en enda gumma kunde köra
dem alla. De flesta voro naturligtvis lastade med hudar och
förråd. På dem, i hvilka menniskorna åkte, var ett tjockt skynke
uppsatt mellan två trästolpar mot vindsidan för att skydda för
vinden. Samojeden sitter alltid med ryggen mot blåsten jemnsides med
släden. De renar, som drogo qvinnorna, voro prydda med en mängd
rutiga band, som hängde utefter ryggen. Hundarne sprungo bundna
under qvinnoslädarne. Unga pojkar foro oupphörligt omkring i
slädar för att jaga i hop de lösa renar, som vandrade på sidan om det hela.
Så framskred det långa tåget i 30 gr. köld eller mera[1] utan ett tecken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
