Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagbok hållen vid en resa till Norrpolen eller Spitsbergen, af Anton Rolandsson Martin - - Dag-Boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofta är öfver 3 finger. Yintern, som intet tillåter honom, mer än
andra djur härstädes, den insensibla transpirationen, gör att han blir
fet och stor.-
Maritimus eller amphibius bör han ej heta (hos auctorerna som
i Wormii museo, p. 318), fast han simmar bra, som kommer af de
tjocka och breda calli, som äro under fötterna, likt med andra
björnar; emedan de ej alldeles äro som på en själ, ej heller membraneusa
mellan digitos. Hans föda är själar, dem han lurar på vid isen och
med ett slag af framfoten slår ihjäl, rifver svalget på dem midt itu
och dricker först ut blodet. De uppäta ock döda och till lands
drifna själar. Till skeppen locka de dem med on bit h v al fisk fläsk,
som de lägga på glöd att osa med; han kommer då dit, reser sig
upp på bakfötterna och nosar rundt omkrijig, och efter han ej är
särdeles van vid folk eller någon skrämsel, och således långt
dummare än våra björnar, stiger han oförfärad fram och äter sig mätt,
går så och lägger sig bakom en ishög att sofva, tills han blir
hungrig igen, då han under tiden skjutes; men blir han skjuten, så
att han ej straxt dör, skall han taga snö och stoppa for’ såret samt
springa sin väg. Tänderna äro starka och skarpa, så att han biter
af lansar som intet, när de fakta mot honom. De taga ofta ungarna
och föra dem hem till Holland. Yår kommendör berättade, att han
haft en unge, som han måtte släppa bort endast för det han skrek
så illa som om 10 st. kattor varit ihop och slagits. Ett är dock
roligt, att då de haft dem lefvande i Köpenhamn, ha inga hundar
velat på dem, kanske derföre att lukten ej behagat dem, emedan de
lefva af sjön.
Emellan isen tog jag upp några insekter, Cancer locusta, som
var kuriöst att se, huru han lopp emellan isen på de eftersta
fötterna helt fort; de mellersta, som voro längst, kunde han böja upp
och ned öfver ryggen, så att han medelst dem och stjerten lopp
huru han ville, antingen snedt före på sidan, framåt eller baklänges.
Uti en ung Fhoca leonina fans små canceres af en fingerleds storlek
(Cancer Pulex) och så mycket som kunde få rum i dess mage, alla
af ett slag, och måste han väl tagit dem alla på hafsdjupet, efter
de voro af ett slag, och han efter gjordt arbete var uppkommen att
hvila sig. Excrementerna deraf voro gula och safifransfàrgade. Samma
Cancer fins i Linnæi Fauna Svecica, den nya editionen, under
numéro 2041, så att man ser, att de vid Spitsbergens stränder äro så
allmänna som hos oss.
Det mesta som kan sätta en i förundran är hafsdjurens ögon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
