Ymer / Årgång 2 (1882) / 119 (1882) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3-4 - Minnen från vår förra besittning S:t Barthélemy, af A. Th. Goës - 1. S:t Jean, l'Orient och Grandfond

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Minnen från vår förra besittning 8:t Barthélemy.

Af A. Th. Goès.

1.

S:t Jean, l’Orient och Grandfond.

S:t Barthélemy har länge nog lefvat ensamt på sina minnen,
hvilka ännu sprida en viss glans och intresse öfver de få qvariefvoraa
af dess folk och öfver dess sönderfallande ruiner, hvilkas upphof och
bestämmelse det redan blir svårt att tolka, ehuru de kommit till under
senaste nio decennier. Ty i dessa handelsnybyggen lefver man fort,
samhällets ämnesomsättning går för sig ojämnt, ofta brådstörtande;
slägten komma och gå hastigt bort, drifna dit handelsvindarna blåsa
gynsammast; minnen och namn sopas bort, likt det vissnade löfvet för
höststormarne.

Men all slags utvandring, i synnerhet af egna landsmän, har
något fängslande med sig. Man älskar att med uppmärksamhet följa
deras öden och — om man så kunde — hvarje deras steg, hvilka
fjerran från fäderneslandet sökt sig nya arbetsfält och hem i denna
obemärkta vrå af vår jord. Man söker att med större noggrannhet
och hängifvenhet, än saken synes förtjena, samla minnena från denna
utvandring, taga kännedom om nybyggets natur, som utöfvat sitt
omisskänneliga inflytande på det folk, hvilket der länge lefvat och
arbetat, samt i öfrigt göra reda för andra förhållanden, som berört
samma utvandring.

Med ett par utflykter kring ön skola vi sålunda, att börja med,
försätta läsaren in i dess skapelse, halftropisk och torftig, men rik
nog och egendomlig att väcka främlingens uppmärksamhet och
eftertanke.

Vi taga då vägen genom norra stadsdelen, ett litet stycke ofvan
om hamnens östra strand, och snart äro vi utanför de sista husen,
ty gatorna äro ej långa i det lilla Gustavia, ej ens Kungsgatan, som
ledt oss ut på landet. Vägen, som ett långt stycke är lagd med
denna förträffliga blågråa sten — ett slags porfyrartad breccia, hvilken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>