Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Minnen från vår förra besittning S:t Barthélemy, af A. Th. Goës - 3. Franska utvandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINKEN FRÅN VAK FÖRRA BESITTNING 8:T BAKTHÉLEMY. 171
måste vi gå tillbaka till de franska nybyggenas första uppkomst och
utveckling i Vestindien, sådana dessa i spridda drag kommit oss till
hända genom de enda källorna, dominikanmunkame Père du Tertres
och Labafs gamla, förträffliga arbeten.
De stora rikedomar, som spaniorerna under 16:de århundradet
hemförde från sina inkräktningar i nya verlden, hvilka de afundsamt
och med all skoningslöshet bevakade såsom sin uteslutande egendom,
väckte snart de större sjöfarande folkens afund, och enskilde bland
så väl Englands och Frankrikes folk som äfven holländare, mången
dessutom drifven af förbittring öfver deras oerhörda grymhet mot
indianerna, höllo det för en Gud och menniskor behaglig gerning att,
på hvad sätt man kunde, göra de hatade spaniorerna förfång, lätta
deras fartyg från deras tunga laster, göra holmgång och strandhugg på
deras amerikanska öar, och bedrefvo länge med större eller mindre
framgång detta slag af moraliskt kaperi. En viss cTEnambuc från
Normandie, som önskade att framför andra utmärka sig mot
spaniorerna, blef den förste, som väckte fransmännens håg att, trots
spanjorernas portförbud — t. o. m. stadfastadt af påfven Alexander VI:s
bulla från 1493 —, anlägga nybyggen i Vestindien. d’Enambuc,
»kapten för konung Ludvig XHLs skepp», var trött af sysslolösheten der
hemma och utrustade på egen bekostnad ett litet fartyg om fyra
kanoner, några mörsare och sexton man, alla lifvade af begär att få
plundra spaniorer. De af seglade från Dieppe 1625 och styrde* kurs
på Vestindien, der de efter lång och mödosam segling ankrade vid
någon mindre utpost till Antillerna. Men det dröjde ej länge, innan
de blefvo upptäckta och öfverfallna af de vaksamma spaniorerna,
som med ett fartyg på 36 kanoner och 400 man angrepo den lilla
hopen. d’Enambuc ej allenast försvarade sig, utan gjorde efter tre
timmars strid en sådan skada på spanioren, att denne ansåg bäst att
draga sig ur spelet. Men fransmännen hade lidit ofantligt, en
tredjedel af besättningen var dödad, en annan tredjedel sårad, och det lilla
fartyget så sönderskjutet, att det med möda kunde hållas flott. Man
begaf sig derför till S:t Christopher, då bebodd af karaiber, hvilka
kallade denna ö Liamuiga, eller den fruktbara ön, med hvilka man
önskade sluta förbund, så mycket lättare, som dessa af själ och hjerta
hatade spaniorerna. Våra äfventyrare blefvo väl mottagna af
kannibalerna, träffade bland dem ett dussin skeppsbrutna landsmän, ute i
samma ärende som de sjelfva. Man bygde sig hyddor, försågs af
infödingarne med fisk, sköldpaddor, stora ödlor, cassava och fåglar,
och gjorde sig hemmastadd. Med biträde af vildarne började man
äfven anlägga odlingar af tobak, som denna tid gälde 8—10 francs
skalp, i Frankrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
