Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Minnen från vår förra besittning S:t Barthélemy, af A. Th. Goës - 3. Franska utvandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNEN FRÅN VÅR FÖRRA BESITTNING S:T BARTHÉLEMY. 173
drefvo de två andra på flykten. Engelsmännen blefvo nu
medgör-ligare, och ny fred slöts, då all tagen mark återgafs.
Men ett annat missöde — rätt och billigt med afseende på
européernas förfarande mot karaiberna — väntade de båda nybyggena;
spaniorerne vakade, och en flotta, särskildt utsänd att rensa de
amerikanska farvattnen från främlingar, lade samma år till vid ön för att
drifva ut deras medtäflare. De rönte endast svagt motstånd;
fransmännen, uppgående till 400 man, inskeppade sig i största hast och
flydde i afsigt att söka Antigua; men de drefvos af vinden till S:t
Martin, der de af brist på proviant landsatte några af sina män, likaså
i Anguilla och S:t Barthélemy; och resten, 150 man, anlände slutligen
till sin bestämmelse. De funno likväl Antigua nästan omöjlig att
bebo och begåfvo sig till Montsérrat, men erhöllo snart underrättelser,
det engelsmännen ännu innehade sitt qvarter i S:t Christopher — de
hade nämligen ej hållit sitt löfte till spaniorerna att utrymma ön.
Historieskrifvame skilja sig här något i berättelsen; de engelske påstå
nämligen, att äfven deras landsmän blefvo drifna ut och ej mindre än
600 af dem gjorda till fångar, dömda att arbeta i spaniorernas
gruf-vor. Fransmännen vände emellertid åter till sitt kära S:t Christopher,
och efter någon strid med de qvarvarande engelsmännen, som ville
förhindra deras landstigning, togo de åter sina ödelagda lotter, och
snart anlände äfven deras på småöarna lemnade landsmän.
Detta var första början till franska och engelska nybyggena i
Vestindien; och S:t Christopher, som en lång tid blef säte för
generalguvernören öfver alla franska Antillerna, försåg sedan delvis de öfriga
öarna med nybyggare; först Guadeloupe och Martinique, Granada och
S:t Lucia, å hvilka öar man, efter otaliga lidanden genom vildar och
hungersnöd, slutligen kom i bättre belägenhet, ehuru de ständiga
krigen mellan moderlandet och England gjorde öboarnes tillvaro högst
osäker. Men på S:t Christopher kom det aldrig till något verkligt
lugn, så länge de två afundsamma folken delade ön; ständiga tvister
dem emellan, liksom mellan partier och anhang inom fransmännens
eget läger, t. o. m. uppror mot regeringen sjelf, förvandlade denna ö
till en blodig skådeplats för ränker, maktlystnad och afund under
nära tre fjerdedels århundrade, tills eländet slutade med
fransmännens utjagande från ön, hvilket skedde 1702.
Näst d’Enambuc står i fransk-vestindiska nybyggarehistorien
mal-teserriddaren och amiralen de Poincy, som efter d’Enambuc’s död blef
generalguvernör öfver dåvarande och äfven kommande besittningar i
Vestindien och 1639 tillträdde styrelsen. Med våld grundlade denne
girige och maktlystne man en mängd små nybyggen, hvilka försågos
med folk, hufvudsakligen från S:t Christopher. På sådant sätt kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
