Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Minnen från vår förra besittning S:t Barthélemy, af A. Th. Goës - 3. Franska utvandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 MINNEN FRÅN VÅR FÖRRA BESITTNING 8:T BARTHÉLEMT.
de ej utvecklas tidigare än i Europa. Oftast gifta de sig 18—20
år gamla — båda parterna ej sällan af lika ålder —, äro
fruktsamma och nå en ganska hög ålder, så att hundraåringar ej höra till
sällsyntheterna. Så finnes antecknadt af dr Fahlberg om en
madame Berry, 95 år gammal, som på nyårsdagen 1786 uppvaktades af
sina afkomlingar, utgörande hundra menniskor. En Toussaint Aubin
var vid 113 års ålder ännu vid full helsa och vid sina sinnens bruk;
en tredje landtbo, omnämner Fahlberg, var 120 år; och 1866 afled
en madame La Place i Grand Bois 110 år gammal. Äfven en annan
qvinna dog samma år vid denna ålder, och en man 100 år gammal;
och 1867 afled en person vid 112 år.
Sin katolska tro med ty åtföljande vidskepelse, okunnighet — ty
högst få kunna skrifva eller läsa — och underbara presterskap äro
de under fruktan och bäfvan blindt tillgifna, och ingenstädes har den
påfviska kyrkan lydigare barn än på Barthélemy. De bikta och fasta
och gå i kyrkan likt helgon; också äro de försakelser, kyrkan ålägger
dem, ringa emot de af omständigheterna påbjudna, ty hela deras lif
är en ständig fasta. Så lefva de lyckliga och nöjda i all enkelhet
med de få förnödenheter, jorden och hafvet förmå alstra, och så godt
som obekanta med den öfriga verldens njutningar, gå de fria från
dess lidelser och sträfva ej efter något bättre. Ärelystnaden slumrar
i deras bröst, så länge deras land ej har några medel eller
anledningar till dess väckande. Vinningslystnaden yttrar sig sällan genom
lagbrott, och större stölder eller rån får man så godt som aldrig
höra omtalas.
Ett sorgligt undantag från dessa dygder inträffade likväl 1857,
då ett öfverlagdt mord begicks på en viss Fran^ois Dannet TArigo,
boende på höjderna vid S:t Jean, och under så egendomliga
omständigheter, att vi ej kunna afhålla oss från ett utdrag ur allmänna
åklagarens berättelse derom. Det var kl. 1 på morgonen den 3 maj, då
Dannet’s familj väcktes af en främmandes röst, som utanför hyddan
bragte dem bud att Dannet’s broder låg sjuk vid la Publique och
önskade se honom. Han urskuldade sig med, att han på en sådan
timme ej kunde gå ut, emedan han var nattblind. Främlingen gick
sin väg, men kom efter ett par timmar åter, med det upprörande
budskapet att brodern aflidit. Detta var för mycket att kunna
motstås; Dannet klädde sig och följde, så godt han kunde, den okände.
Knappast hade 10 minuter förlupit, då denne vände åter till hyddan
och af hustrun begärde en näsduk att linda, såsom brukligt är, kring
mannens hufvud, som var ömtåligt för nattens bris. Under det hon
ur en kista framtog klädet, erhöll hon med en knif ett svårt hugg i
nacken. Hon mistade ej alldeles sansen, utan började under skrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
