Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7-8 - Den amerikanska nordpolsexpeditionen under De Long 1879—1881, af Anton Stuxberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derefter, då fartyget redan drifvit långt mot norr, och på endast 3
engelska mils afstånd från detta. Det hade således tillryggalagt i det
närmaste samma väg som fartyget.
Den 10 november trädde vinternatten in, och först den 25 januari
1880 visade sig solen åter öfver horisonten. Under denna tid
inträffade de våldsammaste ispressningarna. Jeannette sväfvade
upprepade gånger i fara att klämmas sönder, och endast den starka
is-huden, med hvilken fartyget före sin afgång blifvit forsedt, hade
expeditionen att tacka för, att den icke ett tu tre stod husvill. Men
slutligen förmådde denna förstärkning icke längre hålla stånd; efter
upprepade starka pressningar kring midten af januari gjordes den 19 i
samma månad den ovälkomna upptäckten, att fartyget fått en svår
läcka och att en stor del af skeppsrummet stod under vatten. Efter
stora ansträngningar och under en temperatur af — 42° F. (— 41°, C.)
sattes pumparna i brukbart skick, dag och natt arbetade både
manskap och offficerare, stående i isvatten, oförtrutet på att aflägsna de
inströmmande vattenmassorna och få tag i läckan. I början var
äfven ångmaskinen i rörelse, men snart såg man sig nödsakad att släcka
elden i maskinen för att spara på kolförrådet, sedan med uppbjudandet
af alla krafter största delen af vattenmassan blifvit aflägsnad.
Genom afstängning af for-rummet, der läckan fans, minskades faran,
och vattnets inströmmande aftog småningom, sannolikt emedan
fartyget skrufvades mer och mer i höjden genom ismassorna, som sköto
sig in under kölen, men ända till fartygets undergång, således under
hela 17 månaders tid, kunde arbetet vid pumparne endast då och då
afbrytas för några timmar. Först sista dagen, då fartyget lade sig
på sidan, upptäcktes den dittills fåfängt sökta läckan.
Största kölden under första vintern inträdde i februari, då
temperaturen nedgick till — 57°,8 F. (— 49°,9 C). Vattnets temperatur i
ytan var städse — 29° F, (— 1°,7 C).
Inemot midten af februari 1880 hade fartyget drifvit 50 miles
från den punkt, der det första gången infrös, men i zigzag hade det
tillryggalagt denna sträcka och sålunda upprepade gånger korsat sin
egen väg. Under sådana omständigheter förflöt vintern ganska
enformigt. Någon omvexling erbjödo jagtutflykterna, som företogos så
ofta väderleken det medgaf. Utflykterna omfattade icke sällan större
områden, men bytet var icke desto mindre ganska ringa. Det
inskränkte sig till sälhundar, som voro de talrikaste, några hvalrossar
och inemot ett hälft hundrade isbjörnar; fjällräfvar skötos i endast
ringa mängd. Under den följande sommarn skötos en stor mängd
simfåglar, såsom måsar, alkor, gäss, hvilka träffades talrikt äfven vid
höstens början, men nästan helt och hållet saknades på våren. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
