Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7-8 - Den amerikanska nordpolsexpeditionen under De Long 1879—1881, af Anton Stuxberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 DEN AMERIKANSKA NORDPOLSEXPEDITIONEN UNDER DE LONG 1879—1881.
lodades. Denna ränna erhöll namnet Melville’s kanal efter den, som
först fäste uppmärksamheten på hennes tillvaro.
Hela tjugu månader hade expeditionen tillbragt i sin ofrivilliga
fångenskap, och under den tiden hade hon färdats fram öfver en
vidsträckt, hittills fullkomligt okänd del af polarhafvet — men ännu
hade ingen händelse af mera ovanligt slag inträffat. Den ene hade
visserligen tyckt sig se land här, en annan der, men alltid hade dessa
»syner» reducerat sig till enkla optiska synvillor, som för öfrigt äro
ganska vanliga i arktiska trakter. Då utropar ändtligen den 17 maj
kl. 7 på aftonen Dunbar från utkikstunnan »land i sigte!» och kort
derefter kunde man också från däck öfvertyga sig om dess verkliga
tillvaro. Fartyget befann sig då vid 76° 43’ 20" n. br. och 161° 53’
45" o. längd. Lodet angaf 43 famnars djup, slambotten.
Den upptäckta ön blef kallad Jeannette-ön, till minne af
expeditionens fartyg. Enligt pejlingar från fartyget ligger hennes högsta
punkt vid 76° 47’ 28" n. bredd och 159° 20’ 45" o. längd, hennes
ostligaste spets vid 158° 56’ ostl. längd. Fartygets drift och
isförhål-landena medgåfvo ingen landstigning på denna ö.
Den 19 maj gjordes ett försök att genombryta den ismassa, som
hopat sig under fartygets främre del och lyft densamma i höjden, för
att om möjligt befria det ur dess farliga läge och bringa det i öppet
vatten. Genom borrningar och gräfningar trängde man ner till ett
djup af 14 fot 2 tum, dock utan att nå isens understa rand.
Samma dag, den 19 maj, fick man i vester syn på en annan ö,
som några dagar senare, den 25, framträdde fullt tydligt. Nu bildade
sig några långa öppningar i isen, tillräckligt rymliga för att man
utan allt för stora besvärligheter kunde passera dem med båt,
hvarför De Long beslöt att sända ett båtparti till denna andra ö, som
erhöll namnet Henrietta-ön. Den 1 juni bröt båtpartiet upp, som
utgjordes af Melville, Dunbar och 4 man af besättningen. Det hade
till sitt förfogande en mindre båt, som drogs på en släde af 15
hundar. Vandringen öfver isen kräfde nära två och ett half dygn, det
direkta afståndet mellan fartyget och ön uppskattades till mellan 18
och 28 eng. mil, och färden dit skedde under många omvägar,
emedan isen dels var i stark rörelse, dels på sina ställen alldeles ofarbar.
Henrietta-ön, som af expeditionen togs i besittning för
nordamerikanska regeringens räkning, är belägen vid 77° 8’ n. br. och
157° 43’ ostl. längd. Vid landstigningsplatsen uppfördes en varde
eller »cairn», i hvilken nedlades berättelsen om expeditionens förlopp,
några nummer af New York Herald äfvensom underrättelse om
chefens beslut att qvarstanna vid fartyget till det yttersta. Ön är
brant och klippig, mellan 2,500 och 3,000 fot hög. På klippornas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
