Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7-8 - Den amerikanska nordpolsexpeditionen under De Long 1879—1881, af Anton Stuxberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ÅVEBIKA9SKA NORDPOLSEXPEDITIONEN ÜNDEB DE LONG 1879—1881. 225
branter häckade ett mindre antal fåglar, hufvudsakligen lunnar, och
vid landstigningsplatsen funnos några mossor och lafvar samt en
gräsart. Ingen drifved, inga sälhundar, hvalrossar eller spår af
isbjörnar syntes till. Ön tycktes öfverallt vara betäckt af ett 50—100
fot mäktigt is- och snölager, på norra kusten sträckte sig en väldig,
praktfull glacier ända ut till hafvet, och på ostkusten funnos några
smärre sådana.
Den 6 juni återkom båtpartiet till fartyget, som under dess
bortavaro drifvit hastigt mot vester. Under återfärden hade den gamle
Dunbar angripits så svårt af snöblindhet, att han måste
transporteras af kamraterna. Det var verkligen i yttersta stund som
båtpartiet återkom, ty redan den följande dagen befann sig isen i en sådan
våldsam rörelse, att alla man måste uppbjuda sina krafter för att
bringa i säkerhet om bord alla på densamma utlagda förråd. Den 8
juni syntes ’i S och SV både vattenhimmel och åtskilliga reningar,
hvilka dock icke sammanhängde med hvarandra. Den 10 juni mot
midnatt, sedan isen under hela dagen varit i stark rörelse, ökades
utsigterna rörande isens snara uppbrott längs fartyget, och alla
mot-sågo med spänd uppmärksamhet detta ögonblick, som måste blifva
afgörande för expeditionens öde. Det var icke att hoppas, att
Jean-nette skulle kunna frigöras från detta kaos af om hvarandra kastade
ismassor, tvärtom hade man skäl att förmoda, att hon, så snart hon
kommit loss från det isflak, som likt ett skrufstäd fasthållit henne 21
långa månader, skulle krossas genom en sammanstötning af
ismassorna.
Kort före middagen den 11 juni öppnade sig isen längs fartyget,
och Jeannette låg i öppet vatten; endast under kölen syntes ännu ett
stort isblock. Emedan det öppna vattnet hade en jämförelsevis stor
utsträckning, påsattes under många svårigheter rodret, för att
begynna färden genom isen, så snart vattenrännorna öppnade sig
tillräckligt. Fartyget förankrades tills vidare medelst isankaren vid ett
närbeläget isfält. Samtidigt träffades alla nödiga mått och steg att
när som helst kunna lemna fartyget. Båtar, slädar, proviant, kläder,
instrument, de vetenskapliga iakttagelserna, medikamentsförrådet o. d.
ordnades för att genast bringas i säkerhet. Redan följande dag
inträffade katastrofen.
Den 12 juni på eftermiddagen satte sig isen i rörelse på båda
sidorna om fartyget. En stor del af manskapet hade aflägsnat sig
från detsamma för att jaga sälhundar och simfåglar. På De Long’s
signal kommo jägarne tillbaka i tid för att hjelpa till vid bergningen af
de saker, som voro bestämda att medtagas. Till en början föreföll
det, som skulle isen skjuta in under fartyget och pressa det i höjden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
