Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7-8 - Den amerikanska nordpolsexpeditionen under De Long 1879—1881, af Anton Stuxberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 DEN AMER1KAN8KA NORDPOLSEXPEDITIONEN UNDER DE LONG 187»––1681.
Måndagen den 3 okt Det var så fruktansvärdt kallt och
olidligt, att jag utdelade te åt alle man, hvarefter vi tågade vidare till
kl. 5 på morgonen, då vi åto vårt sista renkött och drucko litet te.
Vår frukost består nu af 4/u pound pemmican pr man och en half-
utsvulten hund. Måtte Gud komma oss till hjelpl–––––-Ericksen
tyckes ligga i själtåget. Han är svag och kraftlös, och så snart han
sluter ögonen, talar han, för det mesta på danska, tyska och
engelska. –––––-Alexie uppstiger på en höjd och säger sig se en stuga
ungefar en qvarts mil (sv.) från kusten.–––––-Vi begåfvo oss i
väg åt detta håll med Nindermann och Alexie i spetsen och hade gått
nära en engelsk mil, då jag sjönk ned genom isen ända till axlarna;
min rensel höll mig emellertid uppe. Medan jag kryper ur hålet faller
Gortz igenom ända till halsen omkring femtio meter bakom mig, och
bakom honom sjunker Collins ned ända till midjan. När vi kommo
upp ur vattnet sågo vi ut som fullständiga isstoder.–––––-Vi
släpade oss dock fram till den punkt, der Alexie hade påstått sig se en
stuga.–––––-Men Nindermann ropar: »Här fins ingen stuga! —
–––-Med bristande hjerta befalde jag, att vi skulle kampera i en
grop midt för kullen, och inom kort sutto vi framför en sprakande
brasa torkande våra kläder, medan den kalla vinden isade våra
ryggar. Och nu hade vi endast hunden qvar till qvällsvard. Jag
befalde Ivorsen att slagta och tillreda honom, och kort derpå var en
ragu tillredd af de stycken, som vi icke kunde taga med oss. Alla
utom jag och doktorn åto med god smak.–––––-Ericksen började
snart yra, och hans ord voro ett fasansfullt ackompanjemang till vårt
elände. Vi kunde icke värma upp oss, och ännu mindre kunde vi
tänka på att blifva torra. Alla tycktes vara angripna af svindel och
förslöade, och jag befarade, att någon af oss kunde dö under nattens
lopp. Huru kallt det var vet jag icke, emedan min sista termometer
brutits sönder under mina många fall på isen, men jag antar, att det
var under 0° F. (— 17°,8 C.) Vakter utsattes att hålla elden vid makt,
och sålunda tillbragte vi vår tredje sömnlösa natt. Om icke Alexie
hade svept in mig i sitt sälskinn och satt sig tätt invid mig för att
värma upp mig med sin kroppsvärme, tror jag, att jag skulle ha
frusit ihjäl. Ericksen’s hemska stönande och sammanhangslösa tal
bryter nattens tystnad; jag hoppas jag aldrig mera må upplefva en sådan
dyster och förfärlig natt.
/ Tisdagen den 4 okt. Doktorn har gjort den ledsamma
upptäckten, att Ericksen under natten aftagit sina vantar, och att hans
händer nu äro förfrusna.–––––-Ericksen var fullkomligt medvetslös,
hvarför vi fastsurrade honom på släden. Det blåste sydvest storm,
och "kölden kändes intensiv. Kl. 6 på morgonen bröto vi upp, ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
