Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Några minnen från Sardinien, af Oscar Montelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
NÅGRA MINNEN FRÅN SARDINIEN.
Qvinnornas kläder äro såsom vanligt mera brokiga och olika i olika
trakter. För öfrigt spela ull, fårskinnspelsar och andra skinnvaror
äfven under sommaren en rol, som man ej skulle vänta af öns
sydliga läge. Men det allmänna bruket deraf förklaras derigenom, att
det är bästa skyddet mot febern.
Många bostäder i det inre af landet äro mycket enkla och
primitiva, byggda af nödtorftigt tuktad sten. Ett sådant boningshus
består ofta af ett enda fyrkantigt rum utan inre tak och med en dörr,
hvilken tillika tjenstgör både som fönster och skorsten, ty någon
annan öppning än dörren finnes ej på huset. En mycket enkel bakugn
ses visserligen i rummet, men ingen spis. Elden flammar fritt på
golfvet från några flata stenar, på hvilka veden ligger. Röken lägger
sig, liksom i de finska pörtena, i ett tätt lager i rummets öfre del,
under det att den rök, som det förmår, tränger sig ut antingen genom
dörren eller genom springorna mellan de stenar, som bilda husets
väggar och tak.
Hus af detta slag förekomma icke endast i afsides liggande
trakter. Jäg såg ett sådant i staden Macomer, vid »storgatan» och tätt
intill »hotellet». Då jag tittade in i huset och ögonen hunnit vänja
sig vid den rökiga dagern, upptäckte jag en gumma, som satt vid
elden och spann, naturligtvis på slända. Bohaget var mycket enkelt;
i stället för skåp funnos några öppna hyllor i väggen. På golfvet
rörde sig något, hvilket småningom visade sig vara en liten åsna, som
gick i evig kretsgång och drog en husbehofsqvarn; då åsnan röjde
benägenhet att stanna, kom ett uppmuntrande eller manande ljud från
gumman. Qvarnen var en nutida upplaga af romarnes mold asinaria,
och vid betraktandet af hela den egendomliga taflan kände jag mig
förflyttad mycket långt tillbaka i tiden.
Sådana små, af åsnor drifna q varnar för familjens behof finnas,
eller funnos åtminstone för en mansålder sedan, i hvarje hus. På
några få ställen hade man till och med då, och har kanske ännu,
qvarnar som drogos af qvinnor, i synnerhet unga flickor, hvilka utförde
sitt tunga arbete hufvudsakligen om natten och ackompagnerade det
med sång. Man anser på Sardinien, att den långsamma rörelsen hos
den af en åsna eller af handkraft drifna qvarnen utöfvar ett
fördelaktigt inflytande på mjölet, och att detta således blir bättre än på en
vattenqvarn;l om ångqvarnar hafva väl sarderna knappt hört talas.
Det bröd, som bakas af det sålunda erhållna mjölet, är hvitt och
godt, bättre än man kunde vänta af sardernas enkla lefnadssätt.
1 Den finaste sorten mjöl kallas simbitla, det latinska simila, hvaraf
tyskarnes semel och vår simla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
