Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var icke för stort. Voro Franklins Erebus och Terror från 18-15,
som hade att färdas fram mellan de vestamerikanska
vattenlabyrin-tema, mindre? Voro Nares’ Alert och Discovery från 1875, som styrde
samma kosa som vi, mindre? Så länge man endast hade segel att
tillgå, måste ett arktiskt fartyg vara litet för att kunna smyga sig
mellan isflaken, men sedan ångan kommit, bör det vara kraftigt nog
att kunna forcera dem eller i nödfall hindra deras pressning. Med
mera skäl kan det sägas, att Polaris var stort i förhållande till dess
besättnings antal. Också visste denna, att betydande fordringar
stäl-■des på henne, och att hon åtagit sig en allvarsam pligt.
Expeditionens ledare, Charles Francis Hall, tidningsman och
föreläsare från Cincinnati, hade som så många amerikaner försökt sig
i åtskilliga yrken. Han tillhörde det fåtal män, som lefva för idéer,
och som verlden slutligen ger rätt dertill, emedan de dervid sätta hela
sitt lif som insats. Han greps mäktigt af de under allmän
uppmärksamhet som bäst pågående forskningsresorna efter den försvunne
Franklin. Det var samtidigt med det, alt Amerika, genom mecenaten
<jrinnell, började till hemlighetens afslöjande skänka sitt bistånd
åt England, hvars regering offrat 800,OCX) pund på dessa färder.
Medan Hall studerade arktisk literatur i Cincinnati och af sin vän
Bud-dington sökte upplysningar i hvalfångstseglationen, inlupo 1854 de
spännande underrättelserna, att den engelska regeringen omsider
förklarat sig icke kunna göra någonting vidare åt saken och utstrukit
Franklin och hans följeslagare som döda ur flottans rullor, att hans
ådia maka fullföljde forskandet på egen väg och anvisade det rätta
spaningsområdet, att Rae samma år funnit de första Franklin-relikerna,
att M’Clintock 1859 vid Point Victorv påträffat dokumentet,
hvarige-nom mörkret skingrades. Hall ville ej tro, att alla voro döda, och
’Stod nu färdig till handling. Aren 1860—‘1862 anträdde han sin första
expedition och lät landsätta sig alldeles ensam på Cumberland Island.
Här utförde han sin första bedrift i vetenskapens tjenst, då han
upptäckte och till England hemsände lemningama efter Frobishers
bekanta resor 1576—1578. Fortfarande till största delen understödd
endast áf sin egen energi och förmåga af försakelse, gjorde han sin
.andra Franklin-expedition under fem hela år 1864—1869, vistades
allena bland eskimåerna, antog deras lefnadssätt och språk,
genom-ströfvade Rowes Weleome, Boothia, Fury-Hecla-sundef med
kringliggande landj Melville-halfön och sydöstra sidan af King Williams-land,
’och förvärfvade sig derunder, utom öfrig arktisk erfarenhet, äfven
förmågan att uthärda klimatet med lika lätthet som vildarna sjelfva, i
hvilken förmåga han står oöfverträffad bland civiliserade menniskor.
* synnerhet anmärkningsvärda äro hans slädfärder under mars månad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
