Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN AMERIKANSKA NORDPOLSEXPEDITIONEN 1871 — 187«. 83
•
i allt sjöväsende yppersta nationer hafva utsett den till täflingsbana
mot samma mål. Det är klart, att mycket af ett företags framgång
skall i dessa trakter bero af de skiftande och oberäkneliga
isförhållandena. Här ingriper i sanning slump eller tur. Polaroceanens
isflak hopa sig vid mynningen af Robeson-kanalen, för att oupphörligen
genom sunden leta sig väg ned till Baffins-viken. Vi funno år 1871
öppet vatten i hela Kennedy-kanalen, men packisen vid polarsjöns
öppning i stället ogenomtränglig, och hela tiden var det omöjligt att
komma öfver sundet. Ar 1875 deremot fann Nares hela
Kennedy-kanalen full med orörlig och svår packis, vestkusten möjlig att nå
och delvis så fri, att man kunde ånga upp efter densamma, men
ostkusten otillgänglig, hvarjemte man upprepade gånger efteråt kunde
komma öfver sundet. Sommaren 1878 voro isförhåtfandena så svåra,
att hvalfångame icke vågade trotsa isbergen i Melville-viken, söder om
Kap York. Men antag, att man hinner polaroceanen. Här upphör
allt lif; salarna äro länge sedan försvunna, hvalar kunna icke existera,
de få spår, som någon gång anträffas på hafsisen af de öfver hela
den arktiska zonen spridda lemmeln och polarharen, utvisa en
dö-endes trötta steg, och snösparfven vill ej flyga längre. Detta haf är,
enligt Nares, för beständigt spärradt af 50 fots djupgående isflak och
öfver hvarandra hopade isblock, omöjliga för ett fartyg att
genomtränga, lika omöjliga för en aldrig så lätt lastad släde att i längden
befara. Dess kuster ega ingen lösare snöyta mellan stranden och
packisens brädd, hvilken yta lemnat Franklin-expeditionerna tillfälle
Ull så vidlyftiga slädresor. Ej heller ega de några hamnar, som
skyddas af uddar och åtminstone ett par dagar äro isfria, der ett fartyg
kan öfvervintra utan fara att när som helst sönderpressas. Om också
möjligen en sydlig vind förmår drifva packisen norr ut och öppna en
ränna för ett skepp, har detta vid första fara ingen tillflyktsort att
uppnå, och isens beskaffenhet gör det omöjligt fördess besättning att
vid ett skeppsbrott kunna rädda några förråd derpå, knappt ens sig
sjelfva. På samma sätt yttrar sig Sir Edward Belcher, som åren 1852
—1853 i Parry-arkipelagen norr om Melvilla-ön på 77 ä 78° n. br.
hade godt tillfälle att studera ocean-isen: »Ju mera jag betraktar
dessa massors verksamhet, det delvis öppna hafvet och de bedrägliga
tillträdena till de öppna ställena i vattnet, desto mera har jag funnit,
att hvar och en, som här aflägsnar sig från land, högst sannolikt
går förlorad». Det är den på mångåriga praktiska iakttagelser stödda
brittiska åsigten om polarhafvets ofarbarhet.
Häremot ställer sig lika envist den tyska Petermannska teorien.
Den går icke mera så långt som att påstå ett »öppet polarhaf», men
den håller på ett understundom »segelbart polarvatten >. Den har icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
