Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nordanvindar blåst under dessa dagar, iivilka vindar blott kunde hafva
strukit fram öfver öppet vatten, särdeles mycket; på en-stor ocean
finnes alltid tillräckligt med vatten, äfven om den är tillfrusen, för
att åstadkomma några fuktiga dimmor eller ett lätt snöfall.
Härom må emellertid tvistas hur mycket som helst — vi öfvergå
till sjelfva utgången. Bessels säger, att »Hall var nog svag att anse
Buddingtons åsigt som bestämmande*. Detta strider dock alldeles
emot det verkliga förloppet. Hall antog icke Buddingtons åsigt; han
följde just Bessels’ mening, som således fick pröfva sin hållbarhet.
Han lät under eftermiddagen styra mot nordvest. Men han blef
redan på qvällen besatt af isen och kunde ej röra sig ur fläcken. Den
1 september pressade ett högt isberg ett isflak emot fartyget, så att
det efter en svår stöt lyftes upp på flakets yta, lade öfver och
brakade i sina fogningar, ehuru blott för en kort stund. Den 2
september arbetades nu hårdt med att få proviant ut på isen, i Jiändelse af
skeppsbrott. Den 3 fortfor man att maktlöst drifva åt söder, och
först den 4, sedan blåst börjat upplösa ismassan, fick man utsigt att
komma lös. Nu arbetades* lika hårdt för att få provianten fort in igen;
på qvällen hade man ångan uppe och inlopp i en öppen vattenränna,
som sträckte sig åt öster. Men man hade nu drifvit 36 å 48
nautiska mil söder ut och var ej längre i jemnhöjd med den af
Budding-ton föreslagna isfria hamnen (Newman bay). Man fick nöja sig med
att inemot midnatt falla ankaret vid en både sydligare och långt
osäkrare strand, som dock af Hall i glädjen fick namnet Thank God
Harbour. Som öppet vatten åter började te sig i den nordostliga —
af Chester rekommenderade — riktningen, höll Hall sedermera en
enskildare öfverläggning med navigatörerna i kajutan, men gjorde ingen
svårighet mer att följa Buddingtons råd att stanna qvar. I sjelfva
verket befans, dä man två dagar derefter besteg en udde (Kap
Lup-ton), hela kanalen utgöra en enda ismassa och den bedrägliga öppna
farleden endast sträcka sig närmast omkring fartyget.
Så tillgick det — opartiskt skildradt — vid Polaris’ uppnående af
sin högsta punkt. Fyra år senare befann sig Nares i alldeles samma
farvatten, endast litet mera vestvart, och höll på att utsättas för ett
liknande äfventyr. Men han hade vetat lära sig af%exemplet och föll
i tid undan. Han skrifver härom: »Efter vår sista undflykt kunde vi
alla inse riktigheten af kapten Buddingtons råd, när Polaris befann
sig i alldeles samma omständigheter, nämligen att gå ut ur
polardrif-isen så fort som möjligt. Det är antingen tillgjordhet eller brist pä
insigt, om någon skulle föreslå att göra ett försök att navigera genom
sådan is. Jag kan ansvara för, att alla om bord på Alert voro högst
tacksamma för att hafva återkommit till land.» Och likaledes tro vi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
