Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fiolen ljöd bland de arktiska ismassorna, och processionen följdes
under gladt skämt af männen, hvilka nyss hade sväfvat i Iifsfara.
Under hela vintern och våren förblef Polaris i det närmaste i
samma ställning. Faran från polarflaken var öfverstånden, men
fartygets läge var föga behagligt för dess invånare. Med hvarje ebb
lade det sig allt mera på sida, aktern sjönk ner och fören lyftes
upp. Med hvarje flod återtog det en rätare ställning, dock fortfarande
med slagsida. Genom den upprepade krängningen under de olika
flodtiderna brast den del af stäfven, som låg under vattnet, och
Polaris skadades på flere andra sätt. Vi gjorde till slut ett misslyckadt
försök att med krut sönderspränga det isstycke, hvarpå fartyget
hvi-lade. Långt bättre tur hade då Nares’ Alert, som öfvervintrade vid
sjelfva randen af polaroceanen. Äfven han måste qvarblifva i en
nödhamn, ehuru det fans en långt bättre norr ut, men oceanens 80
fot djupgående och strandade isflak visade sig vara ett bättre skydd
mot hafsisens pressning än vårt Providence-berg; dessutom blåste
endast vestliga vindar eller landvindar under hela den tiden, som
han låg der, eller elfva månader.
Medan man sålunda kämpade med hamnens svårigheter, hade
vigtiga händelser inträffat. Den 18 september utsändes doktor Bessels och
förste styrmannen Chester med hundspann, förda af de båda
eskimåerna, för att utforska det nya Hall land. De voro borta en vecka och
funno det vara ett högland, 1300 fot öfver hafvet och sluttande i
syd-vest mot ett stort vatten, Petermann eller South fjord. Ehuru högst
litet snö fans på marken, begaf sig Hall sjelf, åtföljd af Chester och
eskimåerna som hundkörare, den 10 oktober på väg, för att
framtränga i nordostlig riktning och samla erfarenhet för den blifvande
stora slädfärden nästa vår mot polen. Under Halls resa sjönk solen
för sista gången den 17 oktober under horisonten, och den långa
arktiska natten begynte. Hvilande öfver nätterna i snöhyddor (iglu),
på hvilkas byggande de uttröttade resandena måste använda flere
timmar, hunno de i sex stationer tvärt öfver Newman bay till dess
norra udde, Kap Brevoort (lat. 82° 2’) den 18, bestego densamma,
sågo derifrån kustlandet sträcka sig i nordvest till det s. k. Kap
Stanton och återvände till fartyget den 24 oktober.
Ehuru Hall funnit, att* frånvaron af en snöyta mellan landet och
strandisens vall skulle göra den blifvande vårfarden långt svårare än
Franklin-expeditionernas resor, hoppades han dock, att vintersnön
skulle utfylla alla ojemnheter, och var vid hemkomsten vid det bästa
lynne. Han gick ned i kajutan, begärde en kopp varmt kaffe och blef
genast häftigt sjuk. Antagligen bragte det omedelbara ombytet mellan
en köld af — 32" under resan och en värme af -f 18° C. i den väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
