Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
färgskiftning, att planmätningens flesta detaljer (och dylika förekomma
i allt för stor mängd), i synnerhet kommunikationsvägarna, deraf nästan
helt och hållet undanskymmas.
Den sachsiske majoren Lehmann hade genom varierande, af
förhållandet mellan tjockleken på de svarta lutningsstrecken och bredden
på det hvita rummet dem emellan (streckens tjocklek förhåller sig
till mellanrummet som lutningsvinkeln till dess fyllnad i 45°) bestämt
en särdeles noggrann färgskala för de olika lutningarna från 0° till
45° enligt principen »ju brantare desto mörkare», hvilken står i nära
sammanhang med den af Fredrik den store till sin kartingeniör gifna
.instruktionen: »Wo ich nicht hin kann, da mache er einen Klecks».
Orsaken till detta missförhållande på den franska kartan, hvilket
än ytterligare förvärrats genom den här antagna lodräta (zenitala)
belysningen, är att söka deri, att man börjat arbetet med att
framställa slätt-trakterna med tillämpande af en från början antagen
schat-teringsskala, hvilken emellertid visat sig blifva alldeles för mörk (djup),
när man väl kommit till ätergifvande af landets bergiga delar.
Vid kartritning användes äfven ofta en annan belysning, hvilken, •
till skilnad från de här ofvan nämnda, benämnes den sneda eller
ensidiga (lumière oblique). Denna senare har, ehuru ursprungligen en
fransk uppfinning, såsom inexakt och geometriskt oriktig på den sista
tiden börjat att nästan allmänt förkastas af de vetenskapliga
kartograferna. Detta manér, som företrädesvis lämpar sig för
generaliserande framställningar i mindre skala och åstadkommer en tydlig
gruppering af betydande bergmassor, då det deremot gifver ett flackt land
ett allt för accidenteradt utseende (det förnämsta exemplet på dess
användning gifver oss också det konstnärligt utförda Dufourska
kartverket öfver Schweiz 1:100,000 i 2G blad), verkar visserligen särdeles
plastiskt och lefvande, men är förvillande, då det nödvändigt ingifver
åskådaren den falska föreställningen, att den belysta sidan af berget
är mindre brant än den mörka. Den ensidiga belysningen gifver oss
blott ensidiga(l) upplysningar om terrängens relief förhållanden, och
de kartor, der den förekommer, tilltala mest fantasien, »hvilken det
ju egentligen är vetenskapens uppgift att förtränga».
Dessutom fordrar utförandet af sådana kartor en artistisk
skicklighet, då nämligen olikheten i färgtonen icke endast är beroende på
den olika brantheten utan äfven på det väderstreck, emot hvilket en
bergsluttning är vänd. Solstrålarna anses infalla med 45’
lutnings-vinkel från nordvest, och alltså borde egentligen, om man utgår från
tien princip, att den yta, på hvilken solstrålarna falla alldeles lodrätt,
skall återgifvas helt och hållet hvit, den med 45° lutning mot NV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
