Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värsta yra och stängde vår synkrets till en half skeppslängd, men då
det var kallt, blef den så fin, att den ej kunde ses, ehuru den
förnams. Allt var ännu tyst och stilla; sjön förmådde ännu icke det
minsta röra den tyngd, som hvilade på den. Vi sågo aldrig en skymt
af Grönlandskusten, men väl af vestkusten, som hade ett afskräckande
ödsligt utseende. Oaktadt den arktiska natten, skimrade vissa tider
ismassan ifrån sig ett slags dager; dertill kom ofta en alldeles klar,
djupblå himmel, plötsligt lifvad af hvita elektriska skyar; vidare
gula, olika blinkande stjernor, och en fullmåne, som aldrig är
mäktigare än just här. Det förtjenar anmärkas, att norrskenen, som
voro särdeles sparsamma ofvanom Smiths sund, blefvo allt talrikare,
ju längre vi kommo ned i Baffinsvikén. Så väl coronor som allra mest
strimmor visade sig ofta och mycket praktfulla. Temperaturen var i
allmänhet låg och uppnådde i januari sin lägsta grad; den 14 och
under fem dagar å rad, den 25—20, frös qvicksilfret. De flesta af
nämnda dagar hade dock lugn väderlek.
Djurlifvet, ännu utan foglar, representerades af sälen, björnen
och räfven. Sälen får i dessa trakter tjena som det förnämsta
födoämnet för både menniskor och djur. Äfven der isarna tyckas ligga
tätast, förstår han att leta sig upp och skaffa sig andhål. Men han
har fruktansvärda fiender. Björnen letar rätt på hålet och sitter ofta
hela 24 timmar tåligt och väntar åt läsidan, ty han vet, att sälen
har godt väderkorn. När denne nu kommer upp för att andas,
hugger björnen honom i hufvudet med ena lassen och håller honom
q var; med den andra knackar han hål på isen der bredvid — sälen
gör naturligtvis sitt andhål der den är tunnast — och drager upp
sitt byte. Eskimån förfar på alldeles samma sätt som björnen, sitter
och väntar och hugger till, med den skilnaden att han begagnar
harpun i stället för tass. På afstånd har isbjörnen en gulaktig färg,
men när han är dödad och hemsläpad. finner man, att han är
hvi-tare än sjelfva snön. Jag har hört uppgifvas, att han liksom sin
namne pä land lägger sig i ide under snön. Men vi funno spär
af hans vandringar hela vintern på land och på is. Han påstås
också i sitt uthungrade tillstånd anfalla menniskor. På den björn,
som vi sist dödade, voro tarmarna alldeles tomma; dock sågo vi ho-#
nom nalkas oss med den yttersta tveksamhot, ehuru vi lågo på isen
och skulle föreställa sälar. Der han fins, är man alltid säker pä att
träffa räfven, hvilken lefver på hvad han lemnar öfrigt af sitt rof.
Vi sågo några spår af dem båda, likväl utan att lyckas skjuta mer
än en och annan mager räf.
Det torde icke hafva undgått någon, att de öfverenskomna
ratio-nerna af 11 ounces pr man, d. v. s. ej fullt 7* voro för små, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
