Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och ’äfven det måste vi köpa och dertill mycket dyrt. För regn
måste vi här ligga öfver en dag. Utanför byn stod ett litet hus,
bestående af ett på fyra stolpar hvilande tak, ett 1 meter öfver marken
upplyft golf och väggar af stora granna tygstycken. En framstående
man i byn hade dött, och hans slägtingar hade åt honom uppbyggt
detta hus, i hvilket han äfven antogs bo, ehuru i osynlig måtto. På
golfvet i huset stod ett träskrin, porslinsfat, muggar och annat
husgeråd, som tillhört den döde. Dylika hus, kallade »libälä», äro
vanliga i Bom boko. När en broder eller annan kär anförvandt dör,
uppbygger stundom den öfverlefvande ett »libälä»’ åt honom för att
fortfarande hafva honom i sin närhet. Liksom de förut delade
allting, skola de äfven göra det nu. Innan den öfverlefvande äter af
en god rätt eller dricker det vin han hemtat, bär han något till
»libälä* och beder brodern hålla till godo dermed. När han gjort snus,
ger han något deraf till brodern, innan han sjelf tager sig en pris.
Mot en af våra bärare, Wokomia, som var en riktig störätare,
framförde de andra snart klagomål. Redan i Momange hade de beklagat,
sig öfver hans stora mage och de väldiga qvantiteter mat han
stoppade i den. Nu kommo de och sade: »Wokomia icke god, tar
största #och bästa biten biff, innan någon annat fått något. Wokomia
icke god man!» Ndibe brukade alltid stycka och fördela köttet; nu
hade Wokomia före delningen tillegnat sig ett stort stycke, hvilket
för visso var ett brott. Till hämnd kallade de honom hund och
sökte efter något passande namn, då ett qvickhufvud hittade på att
kalla honom Hektor efter en stor och mycket glupsk hund, som
Knutson medfört från Hamburg. Wokomia var emellertid ingen dålig
karl; tvärt om var han den bäste bäraren, gick alltid i teten och
klagade aldrig öfver bördans tyngd. Derjemte hade alla stor nytta
af honom vid matlagningen. Skulle en get, en kyckling eller
annat kräk slagtas, var det alltid han som var exekutor, hvarvid
ögonen lyste af fröjd vid tanken på den präktiga stek, som komma
skulle. Då plantaner eller koko tillreddes af qvinnorna i det hus,
hvari vi tagit in, öfvervakade han alltid, att det blef riktigt gjordt och
att intet stals undan af det ena eller andra. Att kamraterna drefvo
med honom och kallade honom hund eller Hektor förargade emellertid
ej den godmodige mannen; han var i stället klok nog att draga nytta
deraf. När Knutson eller jag hade gnagt af ett ben, ropade han
alltid: »Hundar äta ben!», hvarför han naturligtvis alltid fick benet till
de andras stora afundsjuka, emedan äfven de garna önskade få det.
Den 24 lemnades Masuma, och efter en marsch på 6 kilometer,
åt norr med dragning åt öster, ankommo vi till Babinga. Hit var
vägen känd af flere af våra män, som gått den med missionärerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
