Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvåvåningshus, bygdt af bräder. Vi gingo igenom det och inkommo
på en kringbyggd gård, der bärarna nedsatte sina bördor på ett slags
veranda. Den mot gården vettande väggen på ett af husen var
nämligen borttagen, så att hela huset bildade en stor och bred veranda,
der konungens familj brukade intaga sina måltider, och hans tjenare
sofvo under natten. Detla byggnadssätt lär vara allmänt i Galabar
och är mycket passande för klimatet. I alla varma länder är
verandan den angenämaste och helst anlitade delen af huset, detta må
vara bygdt efter landets sed eller i europeisk stil. Brädhusets öfré
våning, till hvilken en trappa ledde från gården, beboddes af kungen
sjelf. En mängd tjenare och andra hejdukar, klädda i brokiga
tygstycken, skjortor, västar eller andra klädesplagg, fylde gården ocli
trappan; flere af dem talade rätt bra engelska. Efter en stunds
väntan anmäldes det, att kungen vore färdig att mottaga oss. Vi stego
uppför trappan och inkommo i ett temligen stort rum med ett par
fönster åt gatan och en dörr på hvardera sidan ledande in till andra
rum; ett stort bord, belagdt med en brokig duk, och några
europeiska stolar utgjorde möbleringen. Här mottogo^ vi af hans
calaba-riska majestät, en medelålders neger, klädd i det vanliga höftklädet
och en klädesrock. Han bad oss taga plats på de framsatta stolarna,
frågade på dålig engelska efter anledningen till vår ankomst,
ändamålet med vår resa, vår natiopalitet m. m. Vi besvarade alla dessa
frågor och sade, • att vi härifrån ämnade återvända hem, samt bådo
honom om vägvisare för första dagsmarschen söderut. Efter mycken
tvekan lofvade han detta, sedan vi flere gånger förklarat, att vi icke
voro tyskar, mot hvilka han syntes vara mycket ovänligt stämd.
Han var en riktig storskrvtare och upprepade oupphörligt: »Detta
land är engelskt, det tillhör Galabar, tillhör mig; staden är min,
landet tillhör mig — allt är mitt.» Med största svårighet döljande vårt
löje, svarade vi: »Vi vela det, vi hörde att den store konungen från
Duke Town skulle befinna sig här och kommo derför hit för att se
honom.» Den gamle narren kände sig mycket smickrad,
misstrogenheten försvann, och han frågade, om vi ville »taga ett glas»,
hvar-till naturligtvis jakades, ehuru vi hellre skulle velat hafva något att
äta. Ett par påpassliga och väl inöfvade tjenare kommo strax med
en bricka med glas och buteljer, och vi bjödos nu på — champagne
med absint.
Som våra män voro trötta och vi sjelfva våta, bådo vi att få
oss vårt logis anvisadt. Hans majestät följde sjelf i egen hög person
med oss snedt öfver gatan till ett stort hus, som anvisades oss till
bostad. »Alla hus i staden tillhöra mig, så jag kan gifva eder hvilket
jag vill», förklarade han flere gånger. Vi frågade nu, om något stort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
