Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hela Lappland. Men äfven inom det egentliga fjell-landet ligger en mängd
ganska stora sjöar.
Bland Lapplands vattenfall äro att märka: det 130 fot höga Stora
Sjöfallet; Harsprånget, som är 2V2 gånger så högt som Trollhättefallen och
hvars vattenmassa torde kunna skattas till 500 kubikmeter i sekunden
under-högre vattenstånd; Lina-linka i Ängeså-elfven; Kajtom- och Akatsj-fallen
vid Jokkmokk. Bland de mindre betydande förtjena för sin naturskönhet
att nämnas Marramakårtje mellan Kobdejaur och Sitasjaur i Gellivare
lappmark och det lilla, täcka Rakaskårtje vid vestra ändan af Tomio träsk.
Under föredraget förevisades medelst laterna magica ett antal af
omkring 20 fotografiska bilder, utförda efter fotografier tagna i Lappland af
d:r Svenonius och framställande dels lappska kåtar och gammer, dels
ut-sigter af fjell, jöklar, sjöar och vattenfall, egnade att belysa talarens
muntliga framställning.
Med anledning af föredraget yttrade prof. frih. von Diiben, att hans
förut uttalade anslutning till Castréns åsigt beträffande betydelsen af
namnet lapp på senare tiden börjat synas honom mindre väl grundad. Derför
kunde han dock ej instämma i den af P. Læstadius framstälda meningen,
utan ville hellre upptaga den af Fjellner framkastade tanken, att namnet
lapp härleder sig från det gamla finska ordet lappaa, som betyder »ströfva
omkring», »färdas hit och dit». Tal. ansåg sig hafva så mycket större skäl
att hålla på denna derivation, som den berömde kännaren af lappska och
finska språken prof. J. A. Friis i Kristiania uttalat sig derför.
Lektor Sven Dahlgren höll derefter ett föredrag om Lycien.
Detta land, i forntiden bebodt af en folkstam, som, innan den
fullständigt drogs in i den helleniska odlingen, utvecklat en egen kultur af icke
ringa fulländning, utmärker sig genom en oerhörd mängd af minnesmärken,
särdeles grafvårdar i en egendomlig stil. Tillvaron af dessa var i Europa
obekant ända till början af detta sekel, då några engelska resande fäste
uppmärksamheten derå; sedan dess har Lycicn blifvit undersökt af
engelsmannen Fellows m. fl. och senast (1881) af en österrikisk expedition,
bestående af arkeologen Benndorf, arkitekten Niemann m. fl. Resultaten af
denna expedition föreligga nu i ett praktfullt utstvrdt verk, och detta hade
gifvit tal. anledning att söka gifva en framställning af lyciemas kultur och
öfriga förhållanden.
Tal. skildrade först Lyciens natur — ett mot Medelhafvet brant
stupande bergland, genomskuret af trånga floddalar — och redogjorde för
åsigterna om folkets härstamning, hviíken är insvept i dunkel; den af de
flesta forskare antagna invandringen från Kreta torde ej kunna betraktas
annat än som en hypotes; men de få och ofullständigt kända lyciska
språkrestema hänvisa i alla fall på ett ariskt ursprung. Om landets äldsta
historia innehålla de gamla källorna endast spridda uppgifter, hvilka dock
vittna om en tidig och liflig förbindelse med Grekland. Efter landets
er-öfring af perserna (544 f. Kr.), en eröfring som dock ej länge egde
bestånd, började det helleniska inflytandet med kraft göra sig gällande, och,
från och med det 3:e århundradet f. Kr. försvinner det lyciska språket
helt och hållet från inskrifterna. Landet behöll under tiden i väsentlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
