Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att ingen stjerna lyser om dagen beror derpå, att månen en gång narrade
solen att uppäta stjernesönerna i hans följe. Derför förföljer också solen
månen och hennes döttrar och biter tidtals stycken ur henne.
Länge ströfvade sålunda kervarema omkring, tills de öfver Hindukusch
framträngde till Champa (Pandsjab), som blef deras egentliga hem och
utgångspunkten för deras vidare utbredning. Den samfundsordning, som här
utvecklade sig, kan betecknas såsom patriarkaliskt-republikansk. I Pandsjab
bodde kervarema länge i frid och ro; icke ens dravidemas invandring
tyckes hafva stört dem. Annorlunda blef förhållandet, då arierna inträngde
i Indien. Det blef då en hård strid, som slutade med kervaremas
fullständiga besegrande. Härpå syfta många ställen i Veda-sångema, såsom
då det heter:
Af fraktan för dig flydde svarta stammar
förspridda, lemnande sitt gods i sticket,
När du, o all’ folks gäst, för Pöru blänkte
och med din glans förstörde deras borgar.1
De af de svarta (dåsåja), som icke dödades, gjordes till trälar, och
dessa blefvo, då kastväsendet utvecklade sig, upptagna i hindusamhället och
kommo att utgöra sudra- eller lågkasten,, hvars medlemmar än i dag förete
en skild ansigtstyp och egna lefnadsvanor. Många stammar ville emellertid
ej finna sig i slafveriet, utan drogo sig undan till de ogenomträngliga
skogarna, öfverlemnande de öppna fälten åt segerherrarna. Men ej ens i
dessa tillflyktsorter fingo de vara i fred: de jagades från trakt till trakt,
måste lemna de fruktbara dalgångarna och till sist fly upp bland bergen,
hvarigenom de splittrades och upphörde.att utgöra något geografiskt helt.
Till dessa stammar, som icke vilte underkasta sig hinduerna, hörde
santalema. Efter århundradens förföljelser, hvarunder de bebott * skilda
områden i Central-Indien, fattade de under senare hälften af förra seklet fast
fot i det nuvarande Santal Pargana, som genom en hungersnöd blifvit nästan
folktomt, och sedan ungefär ett halft århundrade kan man anse, att de tagit
detta område fullständigt i besittning.
Landet är naturskönt, men till stor del fattigt och ofruktbart; endast
de bergen genomskärande floddalarna äro odlingsbara. Bergen stiga dock
ej till större höjd än omkr. 700 meter öfver hafvet. De innehålla åtskilliga
mineral i mängd, äfvensom stenkol.
Åkerbruk och boskapsskötsel äro befolkningens hufvudnäringar,
hvar-till komma fiske och i synnerhet jagt. Industrien står lågt; dock
förfärdigas af de infödda hvarjehanda jernverktyg och de väfnader, som användas
till kläder. Vägarna äro dåliga. Elefanter begagnas såsom lastdjur, men
det vanliga fortskaffningsmedlet är oxvagnen.
Det första den från de mera civiliserade trakterna kommande resanden
lägger märke till, är folkets halfvilda utseende. Santalen är i högsta grad
snuskig, går halfhaken, med oordentligt uppbundet hår och bär på sitt
an-sigte vittnesbörd om djup förnedring. Han är lättsinnig, tanklös och lat,
men kan arbeta hårdt, när han blir tvungen dertill. Han är äfven sinlig
och i intellektuelt afseende föga begåfvad. Hans goda egenskaper äro
sanningskärlek, ärlighet och godmodighet. Santalqvinnan är, trots sina fel, det
element som upprätthåller folket. Hon eger en frihet och rättigheter, som
1 Riqreda, VIT: 6. Collin, Om och ur Rigpedn, II, s. 66.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
