Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anteckningar om de vigtigare forskningsfärderna genom norra delen af Baffins Bay samt till Smith Sound och trakterna norr derom, af A. G. Nathorst. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inne i tältet och en röst frågade: »Hvem är der?» Norman svarade: »Det
är Norman — Norman som var med Proteus.» Derpå hördes några rop:
»Åh, det är Norman», samt ett ljud, som liknade ett svagt hurrarop.
Under tiden försökte en af undsättningspartiet, hvilken i sin rörelse
grät som ett barn, att vältra undan stenarna, som höllo fast den fladdrande
tältduken. Tältet var ett »tepik» eller wigwamtält, med en vindflöjel öfverst.
Denna hade blåst ned under den storm, som varit rådande de sista trettiosex
timmarna, och äfven tältstången hade tagit en öfverhalning och qvarhölls
endast af repen. Klafröppingen, den enda ingången, hölls qvar af stenar.
Colwell gjorde med en knif ett snitt i tältduken och tittade in.
Det var en fasans syn. På den ena sidan, nära öppningen, med
huf-vudet utåt låg hvad som tycktes vara en död man. Hans käke hade fallit
ned, hans ögon voro öppna, men stirrande och glasartade, hans lemmar
voro orörliga. På motsatta sidan låg en stackars man, som visserligen var
vid lif, men utan händer och fötter och med en sked fastbunden vid den
högra armstumpen. Två andra, som sutto på marken i tältets midt, hade
just tagit ned en kautschukflaska, som hängde på tältstången, och hälde
deraf i ett bleckkärl. Rakt fram låg på händer och knän en mörk man
med ett långt tofvigt skägg. Han var klädd i en smutsig och trasig
nattrock, hade en liten röd kalott på hufvudet, och hans ögort voro stirrande
och tindrande. Då Colwell syntes, reste han på sig något och tog på sig
ett par glasögon.
»Hvem är ni?» sade Colwell. Mannen svarade ej, utan stirrade
uttryckslöst på honom. »Hvem är ni?» upprepade Colwell. »Det är majoren —
major Greely.» Colwell kröp in i tältet, fattade hans hand och sade: »Greely,
är det ni?» — »Ja», svarade Greely med en svag, bruten röst, tvekande och
släpande på orden, »ja — sju af oss qvar — här äro vi — döende — likt
män. Gjort hvad jag sändes att göra — gif mig högsta vitsordet.»
Derpå föll han tillbaka, utmattad. De fyra männen i tältet jemte Greely
voro sergeanterna Elison och Fredericks, sjukvårdsoldaten Biederbick samt
soldaten Connell, och dessa jemte Brainard och Long voro alla de
öfver-lefvande af Lady-Franklin-Bay-expeditionens 25 deltagare. Den anblick, som
visade sig för Colwells ögon, då .han såg sig om, var en af elände och
snusk. Den klippiga marken var betäckt af bortkastade kläder, och bland
dessa lågo sofsäckarna hopvräkta, i livilka partiet hade tillbragt sin mesta
tid under de sista månaderna. Det fans ingen annan föda inuti tältet än
två eller tre kannor af ett tunnt gelé af obehagligt utseende, erhållet genom
att koka remsor skurna från sälskinnskläderna.. Buteljen på tältstången
innehöll ännu några teskedar bränvin, men det var deras sista, och de höllo
på att dela det, då CoJwell kom in. Det var tydligt, att de fleste af dem
icke haft långt qvar att lefva.
Connell befann sig allra värst. När Colwell först såg hans nästan
lif-lösa kropp, såg det ut, som vore han död, och i sjelfva verket hade han
nästan upphört att andas. Han var mållös, hans hjerta slog knappast,
hans kropp var kall och all förnimmelse borta. Bränvinet, som hans
kamrater gåfvo honom, väckte hans domnade lifsandar, och då medvetandet
började återkomma, kunde han förstå att undsättning hade kommit, och
att han måste anstränga sig för att få lefva. Elison var demäst den
klenaste. Hans händer och fötter hade totalt förfrusit under ett försök sju
månader förut att vid Kap Isabella hemta den af engelsmännen derstädes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
