Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En resa i Guatemala, af Gustaf Eisen. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarken sparkade eller gol. På en liten gata, ledande från
land-ningsbryggan, såg man en hel rad tuppar, alla bundna med ett snöre
kring ena foten, dock på behörigt afstånd från hvarandra, så att de
ej kunde slåss. Det var nära att jag trampat på en af dem, okunnig
som jag var att den stackarn var bunden. Hvem som blef mest
förskräckt, tuppen eller egaren, den senare sittande i en portgång midt
emot, blir troligen aldrig utredt. Lyckligtvis kom jag sjelf undan i
hast, antagligen ett föremål för infödingarnas åtlöje, emedan jag ej
visste, att tupparna i Mejico alltid äro bundna.
Utanför Acapulco låg hafvet som en spegel, och vi ångade fram
natt och dag, utan att möta ens tillstymmelsen till en vindflägt.
Endast när vi passerade Tehuantepecviken, stormade det betydligt, och
vågorna reste sig riktigt jättelikt. Så lär det blåsa der ständigt, och
alltid kommer vinden från land, men så snart denna vik var passerad,
hvilket tog ungefar 12 timmar, blef hafvet ater lugnt, och nu började
kanske den angenämaste delen af resan. Större delen af dagen satt
jag i fören på fartyget, betraktande kusten med sina träd- och
kaktus-klädda klippor, eller skådande ned på den spegelblanka hafsytan, dit
tusentals djur döko upp från djupet. Än var det svärmar af maneter,
dragande efter sig famnslånga, trådlika armar, än var det skaror af
flygfiskar, skimrande i silfver och blått, som hoppade upp ur vattnet
och flögo fram i slingrande bugter iängs hafsytan. Än åter var
hafvet bokstafligen betäckt med stora, makliga sköldpaddor, hvilka vi
kunnat räkna i tusental, ty så långt ögat nådde, sågs hafsytan
öfver-strödd med små mörka punkter, topparna af deras ryggsköldar. De
flesta tycktes sofva, ty de rörde sig ej förr än ångbåtskölen stötte
emot dem, då förskräckelsen naturligtvis blef stor. Än åter sågos
delfiner och hajar leka i kölvattnet, och äfven skaror af fiskmåsar
följde oss för att snappa upp det afskräde, som utkastades.
Den varma och stilla dagen efterföljdes af en ännu lugnare natt,
endast störd af maskinens taktmessiga slag. I hafvet lyste nu tusen
sinom tusen djur likt små klara elektriska ljus, än glittrande som
atskilda punkter, än bildande långa strimmor af fosforisk eld, än åter
som ett svall af eld på vågornas toppar. Mellan dessa smärre ljus
syntes stundom ett och annat större, än gult, än rödt, än åter
blå-hvitt, dragande efter sig ett släp eller en fåra af eld. Himlahvalfvet
öfver oss var lika klart och tycktes lika nära, lika stilla. Vid
synkretsen syntes ingen skilnad mellan himmel och haf; det såg ut soni
om vi sjelfva färdats fram med samma djup, samma mörker, samma
stjernor öfver som under oss. Denna underbara synvilla upprepades
hvarje natt, och tilltog ju längre söder ut vi kommo.
En vacker morgon vid första gryningen kommo vi i sigte af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
