Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Initialmeridianens historia, af H. von Schwerin. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beräkningen efter den gamla traditionela
som fundamentallinie bibehölls af alla geografer före Marinos. Då
denne senare genom att draga konseqvenserna af det liniesystem,
som hans föregångare användt, skapat det eqvidistanta
koordinatsystemet och derigenom liksom förvandlat den kända jorden till ett
matematiskt helt med symmetriska underafdelningar, lät han, i
motsats till det som förut brukats, sina longitudberäkningar stödja sig på
en fundamentallinie, som han tänkte sig dragen vid verldens utkant
i vester. Som verldens vestligaste punkt hade man hittills antagit
Prornontorium Sacrum (nu Cap Säo Vicente), men Marinos vet
att omtala en vester om denna udde långt ut i hafvet belägen grupp
af öar, som benämndes »InsulaeFortunatac». Genom dessa lät han
nu sin första meridian löpa, och alla longitudafstånd angifvas af
honom med fastadt afseende på dessa öars läge.
Hvilka voro nu dessa’ Insulae Fortunatac, hvar
egentligen att söka dem?
Första omnämnandet af en fruktbar, utom Herkules stöder
belägen ö, utmärkt genom sin rikedom på skogar, finna vi hos
Theo-phrastos (i 3:dje årh. f. Kr.). Denna ö var belägen några dagars
resa från sundet och sades vara obebodd, då deremot Diodoros talar
om öns befolkning och dess praktfulla byggnader. I följd af den
anförda stora rikedomen på skog, har man velat identifiera denna ö
med Madeira, hvars namn är liktydigt med »ved» och som äfven
på 14:de århundradets italienska kartor finnes betecknad såsom »lsole
do legname».
Hos Plutarchos återfinnes den allbekanta berättelsen om huru
Sertorius i Gades sammanträffat med sjöman, hvilka, seglande från
Spanien, kommit till de »Atlantiska öarna», belägna på 10,000
stadiers afstånd från den afrikanska kusten. Dessa öar, som sades
vara två till antalet och skiljas från hvarandra genom ett smalt sund,
hade att fröjda sig öfver det härligaste af alla klimat, förenadt med
den otroligaste fruktbarhet. Här syntes det Sertorius godt att vara,
och han beslöt att uppslå sina bopålar på dessa öar. Hans
utvan-dringsplan gick dock om intet till följd af det bristande
tillmötesgående, som visades honom af meddeltagarna i den påtänkta
expeditionen.
Intet under i alla fall, att man här i dessa paradisiska nejder
trodde sig hafva funnit de »lycksaliges öar», hvilka de gamle
poeterna länge hade besjungit, och som sedan ständigt förekomma hos
de klassiska skriftställarna (t. ex. Horatius, Epod. VI vv. 41—66).
Det elyseiska fältet förlädes af romarna på »Insulæ Beatorum» (At-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
