Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om svenskarna i Kongo, af E. W. Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjelfva företaget väntar dock ännu på utförandet. I nov. 1885
utnämndes han till chef för stationen Vivi och förflyttades ijan.
1886 till Banana i samma egenskap. Löjtnant Håkansson väntas
snart åter till fäderneslandet.
Juhlin-Dannfelt,Matts Julius, född 1859, blef 1881 underlöjt-
nant vid Södra skånska infanteriregementet och afgick år 1883
till Afrika.
I en följd af bref till Nya Dagligt Allehanda har han skildrat
sina öden i det flerran landet. Vi taga oss friheten att här
åter-gifva några af de intressantaste skildringarna.
Den 5 febr. 1884 inträffade löjtnant Dannfelt i Léopoldville
och mötte der expeditionens chef, mr Stanley. Om detta möte
berättar löjtnant Dannfelt följande:
»Genast vid min ankomst till nyss anförda station möttes jag af hr
Stanley — eller Bula Matadi, stenbrytåren, såsom han här af infödingar och
zanzibariter benämnes — med orden: »Hvad ämnar ni göra, min herre?»
och som det just var frukostdags, -svarade jag: »Jag ämnar mig just till
handelsboden». Sedan han med anledning häraf skämtsamt yttrat: »Det vore
båttre, om ni toge ert paraply och anlade en lätt drägt för att gå vt på
arbete», gjorde han sig underrättad om mitt namn, nation och yrke. Redan
dagen derefter sattes jag i full verksamhet, och jag kan ej neka till, att hr
Stanleys första mig lemnade uppdrag gjorde mig temligen brydd. Jag erhöll
nämligen befallning att bygga en bro öfver en liten ström, ett arbete, hvari
jag saknade all erfarenhet eller annan insigt än den jemförelsevis obetydliga,
som förvärfvats vid Karlberg och under min tjenstgöring vid artilleriet och
till hvars utförande blott 30, med temligen primitiva redskap försedde negrer
staldes till min disposition. Men hvad var att göra annat än att oförskräckt
gripa verket an, helst jag redan lärt mig här vid Kongo, att »raskt börjadt
är till hälften fullbordadt», och efter några dagar hade jag min brygga färdig,
hvilken till min glädje ock vann hr Stanleys bifall. Derefter blef jag
an-befald att taga itu med en vägbyggnad, äfvensom senare att söka rädda och
återföra ofvan om här befintliga fall en liten ångbåt, som genom ett missöde
blifvit förd utför detsamma. Efter tre dagars arbete, hvarvid jag
understöddes af en fransk ingeniör och 70 zanzibariter, lyckades jag bringa båten
i land. Härvid har jag haft en synnerligen god tur — ej minst deri, att
jag, oaktadt jag haft fem fall af klimatfeber, dock sluppit välbehållen från
densamma. Under sista dagen af nyss anförda arbete öfverraskade hr
Stanley mig med frågan: »Hvad tyckte ni om Manyanga, då ni befann er
der?» »Godt,» svarade jag. »Då kan ni begifva er dit som chef i morgon
bittida.» — Jag kunde först ej svara någonting härpå af pur öfverraskning,
ty Manyanga är till storleken den tredje af de 30 stationer, som
hittills blifvit anlagda utmed Kongo, och chefen för denna station innehar
följaktligen en mycket framstående ställning inom expeditionen. Min första
tanke var ock, att hr Stanleys yttrande blott utgjorde ett skämt, men efter
en stund återtog han: »Hvad tycker ni om saken?» Jag svarade då:
»Jag tror icke, att jag är lämplig för denna vigtiga plats, och att det vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
