Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om svenskarna i Kongo, af E. W. Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag gick helt trankilt fram till höfdingen, fattade hans hand (jag kunde
tydligt se, att han ej kunde begripa, hvad jag skulle med den att göra) raed
det vanliga uttrycket »Båte» (allt väl), hvarefter jag satte mig på min lilla
tältstol midt emot höfdingen, utan att derfor visa någon missaktning för den
kungliga taburett, som blef mig anvisad, och likaså utan att uttrycka någon
förvåning öfver all den kungliga prakt, hvarmed man troligen velat blända mig.
Förmodligen var det höfdingens förhoppning, att jag skulle inleda vårt
palaver med några vackra dansnummer, liksom bruket är bland de infödde,
då en höfding besöker den andre; i så fall blef han besviken, något som
tydligen stod att läsa i hans ansigte. Då jag emellertid ville börja att
framföra mitt ärende, så påstod han, att det omöjligen läte sig göra emellan två
stora höfdingar utan föregående ceremonier, hvarför han föreslog att ett
musiknummer med kör skulle få inleda akten.
Ehuru jag tror, att jag skulle vid moget öfvervägande föredragit att
dansa inför detta publikum, framför att åhöra deras »musiknummer», så lät
jag nu saken hafva sin gång; och under 25 minuter (jag såg på klockan)
måste jag åhöra ett öronslitande oljud utan takt, utan melodi (harmoni kunde
ju ej komma i fråga), frambragt genom tjutande uti tomma kalebasser,
skramlande med bjellror, slående på trummor och hvisslande i pipor. För att
aHeda min uppmärksamhet från detta oljud försökte jag att tala vid min
betjent, som stod vid min sida; men det var omöjligt för honom att på grund
af »musiknumret» höra ett ord af livad jag sade. Jag beslöt då att lugnt
tömma lidandets kalk i botten och satte mig att betrakta höfdingen, hvilken
gungade sin öfverkropp fram och tillbaka, till höger och venster, synbarligen
mycket nöjd med kapellets prestationer.
Mycket beklagade jag under denna stund, att jag ej är tecknare, ty då
skulle gubben Mfa-Dumas konterfej kommit ända upp till höga norden. Han
är en vacker, äldre man med godsinthet i dragen, håret är mycket gråsprängdt,
figuren satt. • Han hade ett bredt skynke af infödingarnas grästyg omkring
höfterna och detta räckte honom ända ned till fotknölarna. Hans armar och
fot-vrister voro prydda med tunga, massiva messingsringar, och hela öfverkroppen
var rikt tatuerad uti gult och rödt. På hufvudet bar han en fjäderbuske af
perlhöns- och papegojfjädrar samt i handen den nödvändiga flugvippan.
Sedan musiken på ett tecken, till min outsägliga lisa, tystnat, frågade
han mig med den naivaste uppsyn i verlden, hvad jag ville, ehuru han mycket
väl visste det genom Gandelos budbärare. Jag insåg, att han dermed mente,
att nu kunna vi på öHigt, höfdingar värdigt vis, rådslå.
Jag sade honom då, att jag kommit såsom representant för Bula Matadi
för att knyta vänskapsband med den store, segerrike höfdingen Mfa-Duma,
hvilkens rykte för mod, godhet o. s. v. ginge vida utom hans rikes gränser.
Denna fras liar jag genom dess ofta förekommande användande lärt mig på
infödingsspråket, och framsade den nu utan tolk, hvilket väckte ett oerhördt
jubel. Sedan följde åtskilliga frågor om saker, som ej höra hit, hvilket allt
på grund af den svårighet, man har att få distinkta uppgifter af de infödde,
tog vid pass 2 timmar.
Derefter öfverleinnades de medförda presenterna af tyg, perlor. knifvar,
gevär, krut in. m. under uttalande från min sida af de sedvanliga fraserna om
befästande af vänskap o. s. v. Gåfvan mottogs af gubben med den största
förtjusning, hvilken steg till sin höjd, då jag instruerade honom att draga ur
baljan en gammal uppskurad tysk artillerisabel. Allt betraktades med största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
