Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En resa genom Afrika, af Edvard Gleerup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag hade således jemfbrelsevis oskadd genomgått första
elddopet, men så hade högst antagligt ej varit fallet, om min första
feber träffat mig i någon infodingsby, der jag varit uteslutande
hänvisad till mina negrers vård. Efter detta första sjukdomsfall
insåg jag emellertid nödvändigheten af att öfverallt, livar jag drog
fram, taga noga reda på allt, som kunde erfordras för helsans vård
och till underlättande af min framfart i Afrika.
I Banza Manteka, der det fans så väl en engelsk missionär,
som en af associationens stationer, rymde de tre männen från mig,
och som distriktschefen, en engelsk major, befann sig endast tre
timmars marsch längre framåt vägen uti en by, N’toumbou Lukoté,
hvilken han skulle lemnå redan nästa morgon, måste jag företaga
en nattmarsch samma afton. En af majorens män blef min
vägvisare, och två män med tält, bädd och filtbördan åtföljde mig.
Mörkret inbröt snart; min vägvisare och jag voro långt
framför de tvenne bärarna. — »Låtom oss stanna och invänta dem,
sade jag till min ledsagare. En qvart förgick, utan att vi hörde
något ljud, hvarpå zanzibariten gick tillbaka för att söka efter
mina män. En half timme satt jag der då, ensam i mörkret, och
betraktade stjernorna genom den smala öppning, som de höga
gräs väggarna bildade på ömse sidor om gångstigen. Med en viss
nervretlighet lyssnade jag till det tasslande ljudet af en
framsmygande leopard, rasslet af en orm eller det aflägsna,
trumpetlika ljudet af någon af de talrika elefanter, som trifvas så godt
i dessa gräshaf, i hvilka här och der en tätt bevuxen skogsholme
uppdyker. Intet ljud förnams emellertid, och försjunken i
drömmar spratt jag till, då den svarte vägvisaren, -som på sina bara
fötter ljudlöst nalkats, stod framför mig och i sorgsen ton sade
till mig: »Buano siono mtu,» hvilket betyder: »min herre, jag har
ej sett till någon.»
Jag beslöt mig emellertid for att fortsätta färden. Ovan vid
dylika situationer, föreföll det mig egendomligt att befinna mig
utblottad på allt och med ett osäkert mål framför mig.
Engelsmannen hade kanske redan lemnat byn, och hvem svarade mig för,
att jag skulle blifva vänligt mottagen af infödingarna? Framåt
gick det emellertid genom mörkret. Genom att hålla fast en flik
af den framilande zanzibaritens fladdrande mantel, lyckades jag
någorlunda följa den slingrande gångstigen, och snart hunno vi
ett långsträckt träsk, som skilde oss från byn i fråga. Jag klef
upp på zanzibaritens axlar, och ehuru det var så mörkt, att jag
knappast kunde se vattnet, bars jag stadigt, om än långsamt,
ö£ver, men nervretande var det dock, då negern plötsligt sjönk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
