Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En resa genom Afrika, af Edvard Gleerup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i strid med infödingarna der. Sedan stannade han som Westers
sällskap i Stanley Falls station under tre månader och beslöt
derpå att söka företaga samma förd, som jag nu lyckligt
genomfört. Han hade dock tjenat mera än tre år vid expeditionen samt
derunder lidit af vacklande helsa. Också dog han, innan han nått
Nyangwe, der ett komfortablare lif väntade honom. Hans män
begrofvo honom på en liten ö, ungefär midt emellan Ukassa och
Wester-fallet. Underrättelsen om hans död kom ganska snart till
Stanley Falls station, dit jag just då anländt, men som vi ej hade
några skäl att antaga, att han behandlats illa af araberna, utan
att de tvärt om gjort allt hvad de kunnat för honom, så lät jag
ej hans död afskräcka mig från resan ett år efteråt.
Nu kommer jag till upptäckten af Wester-fallet.
Enligt Stanleys bok lemnade han Nyangwe d. 5 no v. 1876 i
Tipu-Tips sällskap och tog till att börja med landvägen genom
Ureggas skogar. Det var 70 å 75 kilometer nedanför Nyangwe*,
som han lyckades skaffa kanoter för färdens fortsättande utför
floden. Från denna punkt gick han något uppför floden för att
rekognoscera Ukassa-fallet, men sträckan mellan detta fall och
Nyangwe har ej befarits af någon annan hvit man än af mig.
Två dagar efter det jag passerat Ukassa-fallet, anlände jag till
ett nytt fall, af araberna kalladt »M’wamba ya muisho», eller »sista
fallet», hvilket jag önskar må få namnet Wester-fallet efter min
beundrade chef vid Stanley Falls. Fallet upptar en sträcka af 4
kilometer och utgöres af en massa forsar och små fall, som göra
färden i kanot uppför detsamma i högsta grad farlig, ty om negrerna
ej göra sin sak med största lugn och skicklighet samt om kanoten
får fart utför, blir den ovilkorligen krossad mot klipporna, hvilket
öde sedan, efter all sannolikhet, träffar äfven dess besättning,
innan den drunknat. Som detta fall var det enda, jag hade utsigt
att sjelf upptäcka, ansåg jag mig böra qvarblifva i kanoten, och
jag visste till den grad uppskatta och beundra min besättnings
uppförande vid detta tillfälle, att all oro nästan försvann. En
neger stod på kanotens bakstäf och styrde, under det de andre
ömsom paddlade med förtviflans kraft, ömsom kraflade sig fram
från klippa till klippa i sjelfva fallet med ett rep bundet om
lifvet, hvilket sedan fastgjordes kring någon sten, hvarefter
kanoten halades upp tum för tum.
En och en half dagsresa efter passerandet af detta fall nåddes
Nyangwe, dit färden försiggått på lyckligaste sätt, på det när, att
en af infödingarna i en kanot något bakom mig blef ögonblickligt
dödad af en från stranden afskjuten förgiftad pil, ett öde som för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
