Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om svenskarna på Kamerunberget, af G. von Düben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fjorde (lafjonblef vägen än mera mödosam; han var så
fullkomligt igenväxt, att endast infödda vägvisare kunde finna rätt på
hans riktning. Under hojtande och sång upphöggs vägen med bilor.
Någon pådrifning behöfdes icke för arbetets påskyndande, ty törsten
dref folket framåt; det medförda vattnet hade tagit slut redan före
lägerslåendet qvällen förut, och under denna dags vandring fans intet
vatten att fä. Törsten blef derför under dagens lopp allt mera
kännbar; man tillgrep rötter af åtskilliga växter, hvilket hjelpte för
ögonblicket. Boando-höfdingen, som en stund kom för att tigga och tillse
arbetet, medförde litet palmvin, som utminuteradt räckte till qvällen.
Hela dagen arbetades strängt, ibland med raseri; vägen blef allt mera
oländig, så att man ibland måste färdas på alla fyra; han gick ofta
på kammarna af åsar (lavabäddar), med på sidorna tvärstupande
af-grunder, fylda af tätt stående höga träd; der och livar praktfulla
ut-sigter. Slutligen måste man, ehuru blott 3 eng. mil från målet, å
nvo lägga sig i fria luften. Den betydliga höjden (1,850 meter) gjorde
natten mycket kall; sömn och hvila blefvo derefter.
Don femte dagen fortsattes den mödosamma röjningen, hvilken
Bock snart började gå fortare: småskogen vardt nämligen glesare,
träden mindre och mossklädda. Slutligen stodo vandrarna vid
skogens öfversta, fullkomligt tvära gräns och hade framför sig de af
långt, torrt gräs täckta, i vågor veckade lavafälten, som ofvan den
täta sammanhängande skogen, liknande en kolossal rynkad mössa,
kläda hela öfre bergplatån. Vägen var således lättare att lärdas,
men för de törstande voro de återstående två milen dock särdeles
länga; hvilande i eller dignande af det brännande solgasset —
Knutson dessutom med ganska stark känning af klimatfebern — släpade
de sig slutligen fram till målet. Manns källa, af hvars klara och kalla
vatten törsten ändtligen släcktes. I förbigående säges källans vatten
vara så kallt, att negrerna måste sätta det på elden, innan de kunna
dricka det; af Zöller fans det vara + 14". Bärarehjelpen afskedades
nu, blott fem man stannade qvar jemte svenskarna sjelfva.
Denna källa, som 1861 upptäcktes eller åtminstone närmare
uppmärksammades af tyske botanisten Gustav Mann och af europeerna
efter honom benämnes — på infödingarnas språk heter hon Ofakko
— ligger enligt hans uppskattning 2,240 m. öfver hafvet, enligt
svenskarnas vid pass 2,080. Hon är endast en fot djup, men flere
qvadrat-fot vid, har ganska ringa tillflöde, men lärer likväl aldrig sina ut.
huru torrt året än må vara. och är, som beskrifningen på ditfärden
gifver vid handen, af stor betydelse för den i öfrigt vattenlösa
trakten. Derför leder ock den enda hittills kända vägen från söder upp
till och öfver bergets högsta del, just förbi henne. Missionären Tliom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
