Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om svenskarna på Kamerunberget, af G. von Düben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aldrig någon hvit besökt. De funno der en gammal krater — kanske
den största af de 70, som sägas finnas på berget — hvilken i sitt
inre hyste ett träsk. De gingo egentligen dit för att uppsöka
elefanter, men fingo blott se deras spår. Elefanter finnas dock nästan öfver
hela berget upp till minst 1,500 m. höjd, och i nordost åt Elefantsjön
(Mbu) träffas de i så stora massor, att Rogozinski och hans
följeslagare icke ens med salvor ur repetergevär kunde skrämma dem från
sig, utan måste fly för dem.
Vid sina ströftåg på berget kommo de naturligtvis i nära
beröring med befolkningen, med hvilken de till en början måste
kommunicera medelst opålitliga tolkar, men hvars språk de numera hjelpligt
lärt sig använda.1 I allmänhet hafva ock infödingarna efter närmare
bekantskap med svenskarna bemött dem med synnerlig välvilja och
visat dem stort förtroende, som framdeles skall omtalas.
Under de nämnda och andra sysselsättningar gingo dagarna
ganska fort för svenskarna på berget, men de klaga flere gånger öfver
de långa nätterna, som börja med beckmörker kl. G på aftonen och
knappt slutat kl. 6 på morgonen, och detta kändes så mycket
bittrare, som de försummat att förse sig med erforderliga lysämnen.
De tillbragte emellertid vid Manns källa nio långa månader,
hvilka utgjorde första perioden, lärotiden af deras vistande på berget.
Denna tid var tillika en ansträngande pröfvotid, som alldeles
saknade söderns poesi.
För det första var der kallt, och de berätta, att då temperaturen
om dagarna steg till 4- 25’ å 30°, sjönk den under natten till + 7°,
en skilnad som var plågsamt stor för deras under dagen
genomvärmda kroppar. Men säkerligen har kölden varit ännu skarpare,
ty Burton berättar att vid årsskiftet (1861—62), hvilket är Kameruns
ena vinter, termometern nattetid sjönk till — 2,8°, om dagen blott
uppgick till + 12,5°, och Comber omtalar (frän 1877), att han vid
sina vandringar deruppe stundom ä ryggen genomkyldes af en nästan
outhärdlig isande vind, under det att den hand, hvarmed han
samtidigt framfor sig i solen skötte alpstafven, brändes så, att sår
upp-koramo. Dimmor hölja nästan jemt bergets öfra del, ehuru de
vanligen icke äro tjocka, men ibland nå de en londonsk täthet, så att
de besvära andningen. De medföra äfven alltid en gemen fukt, som
förstör allt och var särdeles olycksbringande för naturaliesamlingarna.
Der blåser äfven, ja stormar icke sällan, och de svaga löfhvddorna
lemnade vid sådana tillfällen toga eller intet skydd; äfven dimmorna
1 I föredraget skildrades folket efter spridda notiser ur de resandes bref,
men denna skildring utelemnas här, då Valdaus fullständigare artikel »Om Ba
kwileh-folket» sedan dess blifvit offentliggjord i Ymer, 1885. sidd. 103—177.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
